Var går gränsen för arbetet med jämställdhet?

Låt oss presentera:
Dagens gästbloggare - en socionomstudent som arbetar extra med försörjningsstöd.

Som sista projekt innan socionomexamen ska jag med två kursare komma med några interventioner för att lösa ett socialt problem. Inom arbetet med försörjningsstöd har jag uppmärksammat att många kvinnor går hemma under lång tid då de tar ut föräldradagar. Familjer där flera barn föds tätt eller familjer som kommer som flyktingar till Sverige med tre, fyra barn har många föräldradagar som de måste ta ut för att rätt till försörjningsstöd ska föreligga. När ofta endast den ena föräldern tar ut alla dagarna (utom de 60 dagar som är reserverade för den ena föräldern) kommer detta innebära att denne fråntas möjligheter att få stöd och hjälp till självförsörjning genom diverse arbetsmarknadsåtgärder eller studier för kompetenshöjning, som svenska för invandrare.

Kanske är detta något som kvinnan, som det i de flesta fall handlar om, tycker är tryggt, skönt och bra eller ser hon detta som en fälla? Oavsett hur har forskning påvisat svårigheter att återgå till arbete efter att ha varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.

I arbetet med försörjningsstöd ska socialsekreterare arbeta för att frigöra samt utveckla den enskildes ”egna resurser så att bistånd inte utformas så att det blir passivitet och leder till bidragsberoende. Frihet och självbestämmande ska vara vägledande och innebär att den enskilde bestämmer om denne vill ta emot erbjudanden om viss social tjänst. Detta betyder dock inte att socialnämnden ska vara kravlös. Ett krav är att den enskilde efter bästa förmåga ska bidra till sin försörjning”, enligt RÅ 2009 ref 103.

Sedan 1 januari 2012 finns jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan de föräldrar få som delar sina föräldradagar lika, desto mer lika ju mer pengar dock maximalt 13 500 kr/barn. Utifrån kanske både lagmässiga och moraliska skäl kan det vara svårt att ställa krav på familjer att dela föräldradagarna jämnt för att på så vis vara berättigad denna inkomst, främst utifrån självbestämmanderätten. Interventionen kan istället bestå utav att uppmuntra till att dela föräldradagarna för att på så vis få denna inkomst. Inkomsten kommer dock att dras av från försörjningsstödet och denna ekonomiska morot kommer därför inte till nytta för de föräldrar som är några tusenlappar ifrån självförsörjning.

Men var går gränsen för självbestämmande? Var går gränsen för att en socialsekreterare ska kunna arbeta för jämställdhet föräldrarna emellan som kan leda till att båda i paret når självförsörjning istället för enbart den ena?

Utifrån ett barnperspektiv skulle det vara av stor nytta både att ha nära kontakt med båda sina föräldrar, men också av att båda föräldrarna har kommit väl in i samhället och kan det svenska språket. Det gynnar även läxläsningen. Utifrån ett genusperspektiv är det viktigt att båda föräldrarna kan känna sig självständiga och inte vara helt beroende av den andre.

Ett av våra förslag är att denna ekonomiska morot, som ju jämställdhetsbonusen är, skulle komma även föräldrar som uppbär försörjningsstöd till nytta. Detta genom att t ex behålla 50% av jämställdhetsbonusen som skulle bli runt 1500 kr/månad när den förälder som tagit ut minst tar ut en månads föräldradagar. För att detta skulle ske måste ett beslut fattas i socialnämnden om att detta arbetssätt är godkänt. Om inte detta skulle ske vore det ändå bra att just börja uppmuntra föräldrar att dela sin föräldraledighet. Det har visat sig att många pappor inte ens vet att de får lov att ta ut mer än 60 dagars ledighet, då de tror att resterande dagar tillhör mamman.

En upplysning om ett jämnt uttags fördelar vore därför av många anledningar till stor nytta.

Från världsbäst på välfärd till Lort-Sverige

I söndags rapporterade Rapport i Sveriges Television om att socialtjänsten behöver hjälpa allt fler barnfamiljer med boende på olika vis och i synnerhet med olika sorters hyreskontrakt. År 2010 uppgav 74 kommuner att de hade hjälpt barnfamiljer med sociala hyreskontrakt och år 2011 var den siffran 108 kommuner. Alla svenska kommuner har dock inte deltagit i undersökningen och statistiken är därmed inte helt rättvis, men Socialstyrelsen ser ändå en ökning.

Det som är slående för ökningen är att de barnfamiljer som behöver socialtjänstens hjälp med hyreskontrakt inte har psykiska problem eller missbruksproblem, vilka de senaste decennierna varit nyckelbegrepp för vilka sociala problem som resulterar i bostadslöshet.

De som behöver hjälp idag har istället i hög grad ekonomiska problem och har därför svårt att vara med och spela på den hårda ordinarie bostadsmarknaden. Hyresvärdar väljer och vrakar och ratar potentiella hyresgäster om de har skulder idag.

I mitten på 1900-talet städades det upp i "Lort-Sverige" och nya standardlägenheter byggdes runt om i landet för att alla skulle ha rätt till en skälig bostad, utan stampat jordgolv. 1982 var Sverige efter diverse omfattande reformationer i socialpolitiken världsbäst på välfärd, enligt Tapio Salonen. Sedan dess har det hänt saker, på flera fronter, och bostadsproblematiken i Sverige är åter igen en fattigdomsfråga.

Vill vi ha det så?

Här är länken till svt's rapportering.