Barnfattigdomens varande och ickevarande

Igår visade uppdrag granskning ett reportage om barnfattigdom. Reportaget har väckt stor debatt i media idag och vi väljer att i det här skedet länka till olika artiklar i debatten.

Svenska Dagbladet publicerar ett antal artiklar idag. Scrolla ner på sidan i länken så hittar ni dem

Uppdrag granskning har en temasida efter gårdagens program.

Sveriges radio skriver om det hela.

På DN får Susanna Alakoski en syl i vädret.

Professor Tapio Salonen intervjuas av Aftonbladet.

Jag kan tänka mig att vi återkommer i ämnet om någon dag för ett lite mer åsiktstätt inlägg. Håll till godo med andras ord så länge!

Fattiga barn

Rädda barnen har åter kommit med sin årliga rapport om barnfattigdom. Den publicerades i veckan som gått och visar tack och lov inte på en ökning av barnfattigdomen, dessvärre inte heller på en minskning. Men skillnaderna mellan var i landet man bor och vilken bakgrund man har består.

Läs pressmeddelandet och rapporten här.

Glappar lagen?

Det här inlägget har en kritisk ton och jag vill vara tydlig med att jag tycker att socialtjänsten gör mycket fantastiskt arbete och vi måste absolut försvara våra gemensamma barn i samhället men, man måste också kunna vara kritisk och få påtala brister som skulle kunna förbättras. Så här kommer det!

Det finns ett glapp i lagstiftningen mellan de frivilliga insatserna och tvångsvården. Ett exempel på när vi hamnar i glappet är när ekonomiskt bistånd bekostar boendelösningar för barnfamiljer när föräldrarna inte tar sitt föräldraansvar. Betalar gör vi då trots att familjen kanske inte i övrigt är berättigad bistånd. Det blir så för att det inte är aktuellt att ta barnen från sina föräldrar på grund av bristande föräldraförmåga, men vi får enligt lag inte låta barnen komma i kläm och bli offer för sina föräldrars dåliga omdöme. Det är bra. Vi får aldrig riskera barnen.

Men finns det ingen bättre lösning? Som reglerna ser ut nu är det stor chans att föräldrar kan få dyra boendelösningar betalade av skattepengar tack vare barnperspektivet. Inget ont om barnen, men ibland känns det som att vi underminerar vårt eget förändringsarbete med föräldrarna som inte får ta konsekvensen av sina handlingar. Ibland önskar jag att den vuxna individens egna ansvar skulle få väga tyngre i våra bedömningar än vad det gör idag. Jag tycker att socialtjänstens försörjningsstöd ska vara sista utvägen när man gjort allt man kan för att lösa sin situation. Det ska inte vara första, andra eller tredjealternativet som man planerar för innan man testar andra lösningar, vilket faktiskt händer.

Observera följande. De flesta gånger jag går in och betalar boende för hemlösa barnfamiljer så är jag helt överens med lagstiftningen och tycker att det är rätt beslut. Ännu bättre hade det varit om kommunen tillämpat Bostad Först-politik så att vi hade sluppit hotellboende. Hemlöshet är ett förfärligt socialt problem som jag skulle vilja utplåna om det gick. Mitt arbete med fattigdom hade varit mycket enklare om jag hade sluppit betala dyra hotellboende till folk som i övrigt inte är berättigade bistånd. Det hade stuckit mindre i mina ögon. Det hade känts bättre, mer rättvist och varit lättare att rädda ett vanligt lägenhetsboende. Ska jag vara brutalt ärlig så är människor mer eller mindre ansvariga för sin hemlöshet. De finns en del som är mer ansvariga, och dem bär det emot en smula att betala 20 000 kr/månad för. 

Barns ohälsa och barnfattigdom - ur ett annat perspektiv idag

Idag har vi spenderat eftermiddagen på två mycket tänkvärda föreläsningar om barns ohälsa och barnfattigdom i Sverige. Vi lyssnade på Frank Lindblad och Elisabet Näsman från Uppsala. Lindblads föreläsning och forskning om varför barn mår så dåligt när de borde må så bra, var mycket intressant och hans bok Välfärdslandets gåta verkar vara spännande läsning.

I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.

Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.

Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.

För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.

En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.

Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.

I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.

Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.

Barnfattigdom får mig att rynka på näsan

Här kommer en socialetymologisk reflektion med socialkonstruktionistisk skruv. Jag är osäker på om det finns sådana men jag gör en icke desto mindre.

Ordet barnfattigdom är ett märkligt ord tycker jag. Det har figurerat tämligen frekvent i mediabruset på sistone. Du har säkert hört det, kanske till och med använt det. Både politiker och organisationer som Rädda Barnen tillika EU har använt sig av begreppet under 2000-talet.

Ordet kommer sig av att godhjärtade själar och vänner av ordning uppmärksammade att barnen glömdes bort i fattigdomsdebatten runt om i Europa. Genom att benämna barnen i språkbruket skulle makthavare uppmärksammas och samhällsmedborgares empati väckas för barnen av idag som skrämmande ofta saknar adekvata levnadsförhållande.

Visst är det viktigt att uppmärksamma att vi i vårt samhälle har fattiga barn som inte alltid har tak över huvudet och som inte alltid har mat på bordet och hela kläder. Det är oacceptabelt år 2012 och jag lovordar gärna den som satte barnen på agendan.

Jag kan ändå inte låta bli att rynka lite på näsan när jag hör ordet barnfattigdom. Jag kan tycka att det är missvisande. Det antyder i någon mån att dessa barn står alldeles själva och övergivna i en hård och kall vuxenvärld.

Barn som är fattiga i Sverige idag lever vanligen tillsammans med sina kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Det finns ensamkommande barn och det finns placerade barn och det finns barn som lever gömda, men de är inte i majoritet. Hur kommer det sig att vi väljer att ta bort föräldrarna ur ekvationen? Att barnen är fattiga beror ändock på att deras föräldrar är fattiga.

Borde inte föräldrarna tillerkännas det ansvar de har för sina barn och uppmärksammas när de saknar förutsättningar att sörja för sina barn? I många fall beror inte de fattiga barnen på enskilda föräldrars oförmågor. Vi vet idag genom statistisk att ensamstående föräldrar, i synnerhet mammor, oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar med utländsk bakgrund oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar utan utbildning oftare är fattiga. De fattiga barnen beror alltså snarast på strukturer i samhället som hindrar vissa grupper.

Att plocka bort föräldrarna från ekvationen, eller språkbruket, är på sätt och vis att omyndigförklara dem tycker jag, och det är orättvist. Om barnen skall bli mindre fattiga måste vi bereda möjligheter för föräldrarna att vara mindre fattiga. Jag tycker därför att vi hade kunnat vinna poänger genom att prata om föräldrafattigdom eller möjligen barn med fattiga föräldrar.

Jag tror att vi är mogna för ett språkbruk som inte bara väcker vår empati för barnen utan också riktar vår uppmärksamhet mot de människor som verkligen behöver vårt stöd och som är bäst lämpade att rädda de fattiga barnen. Nämligen deras föräldrar.

--------

* Därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som ideligen väljer fel och har svårt att ge sina barn en bättre uppväxt, trots samhällets uppbackning. Jag har träffat sådana föräldrar också. Jag vet att de finns. Men min uppfattning är att den barnfattigdom som ökat i Sverige i huvudsak inte har med oansvariga föräldrar att göra. Den har med förändrade samhällsstrukturer som pågått sedan 80-talet att göra. Det är förändringar som förefaller ha varit oberoende av politisk ledning och har mer med gemene medborgares uppfattning om sig själv och sin omvärld att göra. Det i sin tur kan vi påverka genom hur vi pratar med och om varandra. Så låt oss vara noga med språket så kanske vi kan utrota barnfattigdom!

Vad är din uppfattning?

Barnfattigdom

I veckan publicerades det en artikel på sr.se om barnfattigdom. Den handlade om en undersökning som UNICEF gjort i 35 länder där man dels mätt antalet fattiga barn i länderna, där Sverige hamnar på en 8:e plats, vilket Christina Heilborn, som arbetar som barnrättsjurist på Unicef tycker är en bra placering.
Sämre blir det när man mätte hur bra hjälp dessa barn får, då kom Sverige på 22:a plats. Detta innebär alltså i klartext att de barn som lever under de fattigaste förhållandena i Sverige får det allt sämre och att vi inte är bra på att fånga upp dessa barn och se vilka insatser som är till hjälp för dem.


Jag kan tycka att vi inte ska vara nöjda med varesig en 8:e plats eller en 22:a plats. Det borde vara ett mål att vara sämst i världen på barnfattigdom. Alltså att så få barn som möjligt lever under fattigdomssträcket, och att de barn som trots allt gör det ska få så bra hjälp som möjligt för att inte hamna i utanförskap.

Det finns uppenbarligen 7 länder som har färre fattiga barn och 21 länder som jobbar bättre med de fattiga barn de har än vad Sverige gör. Det uppenbara borde vara att fråga dessa vad de gör som fungerar och sen undersöka om dessa insatser är möjliga att genomföra i Sverige.