Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Utgiftsposterna spökar vidare...

I veckan har tidningen Vision skrivit en artikel om ett ämne som vi tidigare berört i bloggen. Nämligen faktumet att normen för försörjningsstöd inte längre delas in i utgiftsposter. I artikeln pekar man bland annat på att konsekvenserna av detta blir en risk för olika beräkningar i olika kommuner, en ökad arbetsbörda för kommunerna som nu själv behöver göra uträkningar och jämförelser med konsumentverkets uträkningar, samt förvirring kring vad som ska prioriteras.

Det är skönt att läsa att vi inte är de enda som funderat kring detta och att det faktiskt är ett bekymmer även för andra socialsekreterare i landet. Det är också skönt att en så stor kommun som Stockholm kommer att arbeta vidare med att få mer svar på frågorna kring detta.

Slutligen vill jag citera en av mina kloka kollegor: "Det är väl mer ekonomiskt om 2 personer på Socialdepartementet räknar på detta än om 2 personer i 290 kommuner gör det".

Artikeln kan du läsa här.

Ska ni ha betalt också??

Att prata löner och löneorättvisor är svårt om man vill undvika att hamna i självömkan. Socionomyrket är inte bra betalt, vi har lång och bra utbildning och ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter, men lönen speglar inte det på långa vägar. Så här i tider av medarbetarsamtal och löneöversyner är det på sin plats att ge lite utrymme åt denna fråga.

Detta har idag uppmärksammats av 5 fackförbund, som skriver en debattartikel på DN. En intressant artikel som tar upp ett viktigt problem, som inte bara slår mot socialarbetare, utan mot de flesta yrken där kvinnor arbetar.

Läs artikeln och diskutera gärna i kommentarsfältet här på bloggen. En annan dag kan det hända att vi fördjupar oss ytterligare i ämnet.

En socialtjänst kan vara hur dålig som helst

TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.

Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.

För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen.  Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.

För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.

Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.

Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.

Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.