Unga ska inte behöva försörja sina föräldrar

Det har varit ett långt uppehåll i skrivandet. Även den mest hängivne kan ibland behöva ta en paus från jobbtänkandet för att göra annat. Glädjande nog för er trogna läsare känner jag nu att inspirationen återkommer och jag tror mig vara redo att väcka bloggandet till liv igen. 

Idag ska enligt kvällspressen bli årets hetaste dag. Värmekänslig som jag är kräver den redan av mig att jag minimerar all fysisk ansträngning för att stå ut. Vad kan då vara lämpligare än att slå mig till ro och fundera på vilka nya aspekter av försörjningsstöd som kan vara intressant att ta upp här.

Kommer genast på att vi från den 1 juli i år har fått tre stora förändringar avseende försörjningsstöd i socialtjänstlagen. Här kommer en kort presentation och reflektion kring en av dessa. 

Den handlar om att unga ska få tjäna mer pengar genom arbete utan att pengarna ska räknas med i familjens inkomster när rätten till bistånd beräknas. Unga kan nu tjäna ett helt basbelopp (44 500 kr för 2013) per år utan att det ska påverka rätten till bistånd. Förändringar återfinns i 4 kap. 1 a § SoL. 

Det tycker jag är bra! Jag anser att barn och unga aldrig ska behöva känna pressen att de måste försörja sina föräldrar. Unga individer ska istället motiveras att ge sig ut i arbetslivet och känna att det påverkar deras egen livskvalitet till det bättre. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att vi i vuxenvärlden på alla sätt vi kan stimulerar unga till att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden, om det så är via studier, via arbete eller kanske båda i kombination. 

Att även de som växer upp i familjer på gränsen till existensminimum nu i högre grad bereds möjlighet att själva påverka sin ekonomiska situation är bra för både individerna och för samhället. Därmed har vi fått en bra lagändring! 

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Tillgodoses på annat sätt

"Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt."

Detta utdrag från socialtjänstlagen är, som vi skrivit om tidigare, centralt för vårt arbete med försörjningsstöd. Idag fördjupar vi oss i "få dem tillgodosedda på annat sätt". Vad i hela fridens namn betyder det. Antingen klarar man väl sig eller så gör man inte det. Det är väl inget att krångla med?

Försörjningsstödet är allra sista utvägen för att få pengar. Det innebär att alla andra möjligheter ska vara uttömda. Jag fördjupar mig inte i säljande av bilar, bostadsrätter, fonder eller liknande i detta inlägg, eftersom detta faktiskt är att själv tillgodose behovet.

I stället tittar vi på andra sätt att få inkomster. Det solklaraste är lön om man har ett arbete. Att jobba så mycket man kan om man har en timanställning så att man behöver så lite försörjningsstöd som möjligt.

Har man inte arbete, men har haft det kan man ansöka om A-kassa eller alfa-kassa. De flesta som får detta behöver inte försörjningsstöd. Men hellre än att söka försörjningsstöd ska man söka A-kassa eller alfa-kassa.

Får man barn kan man få föräldrapenning, barnbidrag och om man är ensamstående även underhållsstöd. Föräldrapenningen ska tas ut med 7 dagar i veckan. Barnbidraget kickar vanligen igång automatiskt. Barnfamiljer och de under 29 år kan också ansöka om bostadsbidrag.

Den som är sjuk kan ansöka om sjukpenning om man har arbetat tidigare. Om man är långvarigt sjuk kan man ansöka om aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Det finns säkert flera andra bidrag och ersättningar som man kan få, men just nu kommer jag inte på dem och det är egentligen inte poängen. Poängen är att det finns en mängd annan hjälp att få och att de ska föregå behovet av försörjningsstöd. Det innebär också att försörjningsstödet minskar lika mycket som den ersättning man får från andra instanser.

Det ska löna sig att få lön

Lagom till min semester släpper regeringen ett förslag om förändring kring försörjningsstödet.
Förslaget innebär i korthet att man i stället för att räkna med hela inkomsten av lönearbete i ska räkna med endast 75 % av lönen.

Idag räknas hela lönen med och alltså minskar socialbidraget med lika mycket som man tjänar, tills den dag man tjänar mer än ens socialbidrag är. Då är man i stället självförsörjande och klarar sin ekonomi utan att behöva söka bidrag från kommunen.

Det nya förslaget innebär att den som arbetar deltid, eller har en timanställning och får en lön som inte räcker till för att bli självförsörjande ska få en lite mindre minskning av sitt försörjningsstöd fram till den dagen han eller hon blir självförsörjande.

Detta är i dagsläget endast ett förslag och som för närvarande är ute på remiss, vi vet alltså inte var det kommer att sluta, men om det går igenom är tanken att ändringen ska gälla från 1 juli 2013.

Förslaget i sin helhet kan du läsa om här.

Jag länkar också till vad som skrivits i media om detta under veckan som gått:
Regering och departement
Svenska dagbladet
Dagens nyheter

Det som media skriver om är inte hela sanningen

Aftonbladet skriver en artikel om Frida som har en matbudget på 500 kr i månaden. Det är svårt för mig att läsa artikeln utan att bli en smula bestört.

Frida får inte försörjningsstöd, anledningen till det är svår att utläsa från artikeln, men vi kan läsa att hon har en bostadsrätt, vilket ska räknas som tillgång. I vissa kommuner där det är svårt att få bostad kan man få behålla sin bostadsrätt under en period, medan man letar efter en annan boendelösning.

Det kan också vara så att Frida på sin timanställning tjänar mer än normen + boendekostnad + el. Vilket också innebär att hon inte kan beviljas försörjningsstöd.

Eller så är hon inte aktivt arbetssökande upp till heltid, hon nämner bara jobbet på TV, som det hon sökt, och det hade inte jag bedömt som tillräckligt om jag fick det på mitt bord.

Vilken anledningen, till att hon inte beviljas försörjningsstöd är kan jag bara spekulera i. Troligen finns det en anledning. Naturligtvis är det tråkigt att det finns människor i Sverige som lever så fattigt, som Frida upplever att hon gör. Det jag blir bestört över är dock att det känns som om kvinnan i artikeln inte är ett så lysande exempel på den sven,ska fattigdomen. De jag träffar i mitt jobb har ingen bostadsrätt, de har osäkra andrahandskontrakt eller inneboendekontrakt, och vet ibland inte var de ska bo nästa månad. De söker jobb aktivt utan att få några för att det alltid finns någon som har lite mer utbildning eller lite mer erfarenhet. Eller så har de dolda arbetshinder, oftast inte utredda, som gör att de har svårt att hålla tankarna i styr länge nog för att klara av att söka, få eller behålla ett arbete.

Ibland kan jag önska att någon ville skriva om dessa människor, de som faktiskt gör allt de kan på det sätt som lagstiftaren har bestämt, men som ändå inte får ihop det. Som får hjälp med försörjningsstöd och som kämpar och kämpar. De lever i fattigdom och de gör allt de kan. De skulle jag vilja belysa. Det är nämligen en hel del människor som har det så.

Inte kan man vilja göra karriär.. väl?

Vi har för närvarande den stora äran att få ta hand om en socionomstudent som har sin terminspraktik hos oss. Det är roligt, svårt, utmanande, spännande och framförallt lärorikt.

I veckan pratade vi en del om det här med socionomkarriären. Finns det någon sådan? Det jag fick höra när jag gick på Socialhögskolan var att de flesta socionomer måste börja sin karriär inom socialtjänsten och troligen då med Försörjningsstöd. I detta resonemang var det också underförstått att ingen kunde tycka att det var kul och spännande med arbete inom socialtjänsten i synnerhet inte med ekonomiskt bistånd. Nej, det är bara något man måste genomlida ett par år innan man kan söka sig vidare till andra mer attraktiva tjänster, som kurator eller något annat mer spännande.

För mig (som också började min karriär inom försörjningsstöd) är det en självklarhet att jobbet med försörjningsstöd bör vara lika högt värderat som alla andra socionomjobb och lika värt att satsa på.

Det är ett svårt och kvalificerat arbete och jag tror att det hade varit våra sökande till gagn om det inte sågs som ett förstajobb på väg till något annat. Jag skulle personligen kunna tänka mig att arbeta med försörjningsstöd ett bra tag till och lära mig mer, men ofta önskar jag också att det skulle löna sig för mig att vilja satsa på mitt jobb på samma sätt som det lönar sig för min vän som jobbar som it-konsult. Jag skulle vilja ha mer utbildning så att jag kan bli ännu vassare, jag skulle vilja bli tillfrågad att göra projekt inom arbetet och jag skulle bli väldigt glad för ett litet tillskott i lönekuvertet som tack för mitt engagemang.

Ofta hör jag mig själv säga att detta inte är ett jobb som jag valde för lönen, utan att jag är nöjd med att få ägna min arbetstid åt att hjälpa människor. Men faktum är att jag på riktigt tycker att det jobbet jag gör borde värderas högre och avlönas på samma nivå som exempelvis bygglovshandläggarna eftersom det är minst lika kvalificerat, kräver en högskoleexamen och är en kommunalanställning. Så vari finns skillnaden? För jag har inte samma lön som de har och det tycker jag inte är okej. Inte för att jag inte överlever på min lön, utan för att jag tycker att det jag gör är svårt och kräver stort ansvar och kompetens.

Så hjälp oss att höja våra röster för att vårt arbete ska värderas högre!

Ska ni ha betalt också??

Att prata löner och löneorättvisor är svårt om man vill undvika att hamna i självömkan. Socionomyrket är inte bra betalt, vi har lång och bra utbildning och ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter, men lönen speglar inte det på långa vägar. Så här i tider av medarbetarsamtal och löneöversyner är det på sin plats att ge lite utrymme åt denna fråga.

Detta har idag uppmärksammats av 5 fackförbund, som skriver en debattartikel på DN. En intressant artikel som tar upp ett viktigt problem, som inte bara slår mot socialarbetare, utan mot de flesta yrken där kvinnor arbetar.

Läs artikeln och diskutera gärna i kommentarsfältet här på bloggen. En annan dag kan det hända att vi fördjupar oss ytterligare i ämnet.