Motprestation

Jag har i dagarna fått hem ett blad från ett av partierna i min kommun, där de vill att jag ska svara på en massa frågor om hur jag vill att kommunen ska skötas.

En av frågorna är: Tycker du att du att man ska införa krav på motprestation för dem som söker socialbidrag?

För att inte fördjupa mig i frågan varför politiker väljer att kalla försörjningsstödet för socialbidrag, trots att de bestämt att det ska heta försörjningsstöd så går jag i stället in på det lite mer centrala i frågan. Motprestationen.

Jag har läst en del artiklar i ämnet och inte riktigt fått fram vad som menas med motprestation. För idag är systemet uppbyggt med krav på att den sökande ska göra vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Det innebär ett aktivt arbetssökande för de allra flesta människor. Alla som uppbär försörjningsstöd har en planering som ska sikta mot självförsörjning. Räknas inte det som motprestation?

Om man läser den motion som lagts fram till riksdagen i ämnet framgår det att motprestation innebär praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Något som kan krävas av dem under 25 år och till dem som passerat 25 år i särskilda fall. Det är intressant att fundera på vad man vill uppnå med sådana insatser, och om det är kommunen eller Arbetsförmedlingen som ska tillhandahålla praktik för dem som står till arbetsmarknadens förfogande. Jag har inga svar i nuläget, kommer jag på några så återkommer jag.

Men jag tycker att det är intressant att frågeställningen många gånger framställs som att det idag inte ställs några som helst krav på de som söker försörjningsstöd, när det i själva verket gör det.

Undermåligt arbete...

En debattartikel i GP bekräftar vår upplevelse av att socialsekreterarnas arbete blir allt svårare, arbetsvillkoren tuffare och arbetsbelastningen högre.

Detta är allvarligt. De som behöver hjälp av socialtjänsten får därmed vänta längre på hjälp och riskerar att rättssäkerheten inte är tillräckligt hög. Det är viktigt att de som vänder sig till det yttersta skyddsnätet i samhället inte bara får hjälp, utan att de får rätt hjälp och hjälp av hög kvalitet. De som behöver hjälp av socialtjänsten är ofta väldigt väldigt utsatta och det är inte rättvist om det inte får hjälp.

Det är inte heller rättvist att vi som utbildat oss för att ge den hjälpen behöver jobba över utan att få betalt för det för att vi ska känna att vi hinner med att göra ett någotsånär gott arbete. Det är inte rättvist att inte kunna gå hem på kvällen och känna att jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dem jag mött idag, utan att i stället behöva gå hem för att arbetstiden tog slut och veta att jag kunde gjort ett bättre jobb om jag bara hade hunnit, om mina högar bara varit något lägre.

Läs artikeln på GP och sprid den. Den är ett upprop till alla socialarbetare att enas, och det är inte en dag för tidigt!

Utgiftsposterna spökar vidare...

I veckan har tidningen Vision skrivit en artikel om ett ämne som vi tidigare berört i bloggen. Nämligen faktumet att normen för försörjningsstöd inte längre delas in i utgiftsposter. I artikeln pekar man bland annat på att konsekvenserna av detta blir en risk för olika beräkningar i olika kommuner, en ökad arbetsbörda för kommunerna som nu själv behöver göra uträkningar och jämförelser med konsumentverkets uträkningar, samt förvirring kring vad som ska prioriteras.

Det är skönt att läsa att vi inte är de enda som funderat kring detta och att det faktiskt är ett bekymmer även för andra socialsekreterare i landet. Det är också skönt att en så stor kommun som Stockholm kommer att arbeta vidare med att få mer svar på frågorna kring detta.

Slutligen vill jag citera en av mina kloka kollegor: "Det är väl mer ekonomiskt om 2 personer på Socialdepartementet räknar på detta än om 2 personer i 290 kommuner gör det".

Artikeln kan du läsa här.

Bostad först och politiken

Nu har jag några fler funderingar kring hemlöshet att dela med mig av. Kommunernas ledning har det stora ansvaret för samhällsplaneringen och hur bostadssituationen ser ut för våra medborgare. Om du frågar mig kanske de främst borde ha våra sämst bemedlades intresse för ögonen eftersom de inte har lika många valmöjligheter som vi andra. Det största ansvaret för att se till att det byggs billiga hyresrätter och hantera hemlöshet vill jag lägga på våra folkvalda runt om i Sverige. Och detta förefaller de inte ha lyckats med. Det finns ett litet antal kommuner som har överskott av hyresrätter idag, enligt Socialstyrelsens rapport men de allra flesta har ett underskott. Trots denna felkalkylering (oavsett om den är medveten eller omedveten) kan inte riktigt hela ansvaret för de hemlösa läggas på våra politiker, all hemlöshet har inte en strukturell förklaring. Riktigt så enkel tror jag dessvärre inte att världen är. En del fall beror nog på individen också. Som vi har beskrivit i tidigare inlägg så finns det en del individer som det är oerhört svårt att hjälpa till ett eget fungerande boende, även om de inte är många.

I ett land som är så förhållandevis rikt som Sverige borde dock inte hemlöshet vara ett så utbrett och ökande(!) socialt problem som det förefaller vara enligt Socialstyrelsens rapport. Även de individer som ställer till det för sig borde kunna gå att hjälpa på ett mer kostnadseffektivt och tidseffektivt sätt än det vi har idag. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag och mina kollegor skulle börja med tidrapportering, som privata företag, av hur mycket av vår tid som går till hantering av bostadsfrågor på något vis...

Tänk vilka vinster som skulle gå att göra om det funnits vanliga hyreskontrakt som vi hade kunnat arbeta för att rädda, istället för att betala för hotell och andra akuta lösningar. Visst är frågan om hemlöshet komplex jag är mycket medveten om det eftersom jag ställs inför problematiken i princip varje dag, men förhoppningen är väl att socialtjänsten i allt högre utsträckning skall ägna sig åt evidensbaserad praktik? Då borde till exempel metoden Bostad först! som bland annat professor Hans Swärd vid Lunds Socialhögskola förespråkar komma upp på dagordningen i fler kommuner. Både av ekonomiska skäl och av rent humanitära skäl. Att bli runtflyttad till diverse olika tillfälliga opersonliga akutboenden som kostar en massa pengar är ovärdigt både för den sökande och för skattebetalarna.

Kom nu ihåg att vi i detta forum inte företräder vår kommuns åsikter (även om vi tycker att just vår kommun för det mesta gör ett mycket bra arbete). Inte heller företräder vi något särskilt politiskt parti utan inläggen baseras på våra dagliga erfarenheter och funderingar kring vårt arbete. Syftet är att öka medvetenheten kring hur arbete med försörjningsstöd kan se ut och vilka utmaningar vi ställs inför. Precis som det står här ute till vänster. Det här är ytterligare en fundering. 

Hur mycket ska jag lägga på kläder varje månad?

Den nya normen för 2012 kom för några veckor sedan, och vi har redan skrivit ett inlägg om den. Varje år brukar Socialstyrelsen ge ut ett meddelandeblad med den nya normen. På det bladet fanns det en indelning av normen i utgiftsposter. Till exempel att 1640 kr av normen för 2011 beräknades till mat, 530 kr till skor och kläder, 400 kr till fritid och lek, samt 260 kr till hygienartiklar (siffrorna avser en ensamstående vuxen, beloppen varierar för barn beroende på ålder).

För 2012 har socialdepartementet beslutat att normen inte längre ska delas in i utgiftsposter. Därmed får kommunerna inga riktlinjer för hur stora belopp som är tänkta till vad i normen. I stället hänvisar Socialstyrelsen till Konsumentverkets broschyr "Koll på pengarna", där man kan få viss vägledning i vad olika saker bör kosta i ett vanligt hushåll. Bekymret med det är att de posterna inte stämmer överens med normbeloppen till fullo, man räknar helt enkelt inte på samma sätt.

Så vad är problemet?
Jag kan se ett par stycken.
* Vid en del bedömningar använder socialsekreterarna sig av de fastställda beloppen i utgiftsposterna, till exempel när någon är inlagd på sjukhus eller i behandling och får mat där, men behöver beviljas kostnaden för allt annat. Det vi kallar för förbehållsbelopp. Den summan som ska beviljas är inte fastställd på någon högre nivå, varför kommunerna kommer att behöva göra egna uträkningar för vad som är rimligt. Detta kan leda till att de sökande får olika belopp beroende på vilken kommun de bor i.
* Vid ansökningar om extra kläder eller extra fritidsaktiviteter har vi tidigare, i undantagsfall, kunnat gå in med ett extra månadsbelopp för att hjälpa dem som har speciella omständigheter. Bedömningen har då legat i huruvida det föreligger särskilda skäl eller inte. Nu kommer vi också behöva göra bedömning i varje enskilt ärende på vilken summa som är skälig. Vilket innebär en del extra arbete.
* Meddelandebladets siffror var också ett stort hjälpmedel för sökande med behov av extra struktur. De kunde lättare fördela sin ekonomi och förstå hur vi räknade om de fick ta del av meddelandebladet. Detta stöd har vi nu svårare att ge dessa personer.

Förhoppningsvis hittar vi i alla kommuner bra lösningar på detta, nya verktyg som hjälper oss och våra sökande. Men detta är ett exempel på hur ett till synes litet beslut på ett departement i Stockholm kan ge ganska stora konsekvenser för kommunerna och medborgarna ute i landet.

Kontrollkontrollera

Emellanåt kan man läsa i olika tidningar om personer som har sökt försörjningsstöd och som är upprörda över hur det går till. De kan vara upprörda på olika saker, otillgänglighet, bemötande, krav, regler, normbelopp och mycket annat. En del sådan kritik kan säkert vara befogad. Det som allt som oftast också lyfts fram är att den som söker försörjningsstöd behöver redovisa en hel del handlingar och papper. Syftet bakom det tänkte jag fördjupa mig i under några rader här nedan

För det första så är socialtjänsten enligt lag ålagd att utreda rätten till ekonomiskt bistånd i varje ärende. För att kunna utreda denna rätt behöver det inkomma handlingar som styrker huruvida det saknas inkomster och tillgångar som tillförsäkrar personen en skälig levnadsnivå (alltså den nivån som Socialstyrelsen har bestämt är skälig), och det behöver inkomma handlingar som styrker att den enskilde gör vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Därför begärs det in kontoutdrag, deklarationer, hyreskontrakt, vissa räkningar, handlingsplaner från Arbetsförmedlingen och liknande.

För det andra hanterar socialtjänsten skattepengar, alltså de pengar som vi tillsammans betalar in för att de ska gå till den gemensamma välfärden. För att skattebetalarna ska kunna känna sig trygga med att pengarna går till det som är tänkt behöver det göras kontroller av arbetet. Därför kontrolleras de som söker försörjningsstöd på det sätt som beskrevs ovan. Men även de anställda kontrolleras av revisorer, av politiker och genom datasystemen och säkert på en bunt andra sätt som jag inte kan komma på just nu.

För det tredje görs det kontroller för att socialbidragssystemet ska nyttjas så rättvist som möjligt. I ett scenario där inga handlingar begärs in skulle handläggarna få gissa vem som är berättigad och inte, och då skulle många som inte är berättigade till försörjningsstöd kunna få det, och många som är berättigade skulle nekas bistånd. Helt beroende på den enskilde handläggarens humör eller goda vilja. Inte så rättssäkert!

En socialtjänst kan vara hur dålig som helst

TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.

Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.

För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen.  Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.

För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.

Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.

Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.

Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.