Så tar vi en sväng med bostadsfrågan igen...

Det här blogginlägget riskerar att bli en repris av tidigare inlägg, men jag tror att ämnet inte kan belysas för lite.

Jag jobbar med ungdomar som är under 25 år. Inte helt sällan kontaktar ungdomarna och vill flytta hemifrån. De tycker att de är gamla nog. "Nu när jag är 20 år kan jag ju inte bo hemma längre" eller "Nu när jag skaffat flickvän kan jag ju inte bo hemma längre" eller liknande meningar hör jag varje månad. Och visst är det bra om unga människor kan flytta till en egen lya och bli självständiga.
Men är det verkligen rimligt att kräva att socialtjänsten ska stå för hyran? Är det inte rimligare att bo kvar hemma, och koncentrera sig på att skaffa ett jobb och en inkomst innan man drar på sig en hyreskostnad? Enligt de riktlinjer som finns så är det inte okej att höja sin boendekostnad när man har försörjningsstöd (öka sitt bidragsberoende), och därmed blir det också svårt att motivera flytt hemifrån eftersom det i de allra flesta fall innebär en kostnadsökning. Det finns så klart särskilda fall som kräver en individuell bedömning och den bedömningen har vi möjlighet att göra även i dessa frågor.

Jag förstår inte riktigt var den här förväntan på att samhället kommer ifrån. Det måste någonstans ha blivit en missuppfattning att socialtjänsten har skyldighet att uppfylla alla mina rättigheter i alla situationer. När det i själva verket är socialtjänstens uppdrag att individen ska uppnå en skälig levnadsnivå. Inte mer. Det är skäligt att bo. Men kanske inte att bo hur bra som helst.

Det som media skriver om är inte hela sanningen

Aftonbladet skriver en artikel om Frida som har en matbudget på 500 kr i månaden. Det är svårt för mig att läsa artikeln utan att bli en smula bestört.

Frida får inte försörjningsstöd, anledningen till det är svår att utläsa från artikeln, men vi kan läsa att hon har en bostadsrätt, vilket ska räknas som tillgång. I vissa kommuner där det är svårt att få bostad kan man få behålla sin bostadsrätt under en period, medan man letar efter en annan boendelösning.

Det kan också vara så att Frida på sin timanställning tjänar mer än normen + boendekostnad + el. Vilket också innebär att hon inte kan beviljas försörjningsstöd.

Eller så är hon inte aktivt arbetssökande upp till heltid, hon nämner bara jobbet på TV, som det hon sökt, och det hade inte jag bedömt som tillräckligt om jag fick det på mitt bord.

Vilken anledningen, till att hon inte beviljas försörjningsstöd är kan jag bara spekulera i. Troligen finns det en anledning. Naturligtvis är det tråkigt att det finns människor i Sverige som lever så fattigt, som Frida upplever att hon gör. Det jag blir bestört över är dock att det känns som om kvinnan i artikeln inte är ett så lysande exempel på den sven,ska fattigdomen. De jag träffar i mitt jobb har ingen bostadsrätt, de har osäkra andrahandskontrakt eller inneboendekontrakt, och vet ibland inte var de ska bo nästa månad. De söker jobb aktivt utan att få några för att det alltid finns någon som har lite mer utbildning eller lite mer erfarenhet. Eller så har de dolda arbetshinder, oftast inte utredda, som gör att de har svårt att hålla tankarna i styr länge nog för att klara av att söka, få eller behålla ett arbete.

Ibland kan jag önska att någon ville skriva om dessa människor, de som faktiskt gör allt de kan på det sätt som lagstiftaren har bestämt, men som ändå inte får ihop det. Som får hjälp med försörjningsstöd och som kämpar och kämpar. De lever i fattigdom och de gör allt de kan. De skulle jag vilja belysa. Det är nämligen en hel del människor som har det så.

Från världsbäst på välfärd till Lort-Sverige

I söndags rapporterade Rapport i Sveriges Television om att socialtjänsten behöver hjälpa allt fler barnfamiljer med boende på olika vis och i synnerhet med olika sorters hyreskontrakt. År 2010 uppgav 74 kommuner att de hade hjälpt barnfamiljer med sociala hyreskontrakt och år 2011 var den siffran 108 kommuner. Alla svenska kommuner har dock inte deltagit i undersökningen och statistiken är därmed inte helt rättvis, men Socialstyrelsen ser ändå en ökning.

Det som är slående för ökningen är att de barnfamiljer som behöver socialtjänstens hjälp med hyreskontrakt inte har psykiska problem eller missbruksproblem, vilka de senaste decennierna varit nyckelbegrepp för vilka sociala problem som resulterar i bostadslöshet.

De som behöver hjälp idag har istället i hög grad ekonomiska problem och har därför svårt att vara med och spela på den hårda ordinarie bostadsmarknaden. Hyresvärdar väljer och vrakar och ratar potentiella hyresgäster om de har skulder idag.

I mitten på 1900-talet städades det upp i "Lort-Sverige" och nya standardlägenheter byggdes runt om i landet för att alla skulle ha rätt till en skälig bostad, utan stampat jordgolv. 1982 var Sverige efter diverse omfattande reformationer i socialpolitiken världsbäst på välfärd, enligt Tapio Salonen. Sedan dess har det hänt saker, på flera fronter, och bostadsproblematiken i Sverige är åter igen en fattigdomsfråga.

Vill vi ha det så?

Här är länken till svt's rapportering.