Under tiden som fredagens middag gosar till sig i ugnen tar jag tillfället i akt och funderar lite över en av våra utmaningar som socialsekreterare. Vi som utreder rätten till försörjningsstöd har en mångfacetterad uppgift. Jag har stött på flera människor som lever i villfarelsen att arbetet endast handlar om att räkna plus och minus dagarna i ända. Hade jobbet varit så enkelt så hade vilken välavlönad ekonom som helst kunna utfört arbetet, om ni missförstår mig rätt. Därför vill jag genast, å mina och mina kollegors vägnar, dementera detta felaktiga påstående. Det kommer säkert en mer detaljerad och varierad bild av vårt arbete i en dator nära dig inom kort. Själv tänker jag diskutera något annat.
En stor del av uppdraget består i att vara spindel i nätet, om ni tillåter en uttjatad metafor. Det är inte helt sällan vi socialsekreterare behöver vara i kontakt med flertalet andra professioner för att på bästa sätt kunna hjälpa de individer vi möter. Oftast fungerar det alldeles ypperligt men ibland kan det vara lite mer krävande. En grupp kollegor som vi önskar ett tätare samarbete med är läkarna. Detta eftersom många av dem vi försöker hjälpa ut i självförsörjning är sjuka, fattigdom har den effekten på folk. Socionomutbildningen är förvisso bred men den har inte givit oss kompetensen och mandatet att bedöma fysisk och psykisk arbetsförmåga eller funktionsnedsättning. Det är det vi använder läkarna till.
För er som inte arbetar med försörjningsstöd eller varit i kontakt med det av andra skäl så kan jag berätta att rätten till bistånd är kopplad till motprestation. För att få försörjningsstöd krävs att man själv bidrar och gör vad man kan för att bli självförsörjande. Om man av hälsoskäl till exempel inte kan söka arbeten eller gå en utbildning, eller vad nu överenskommelsen är med socialsekreteraren, så krävs det att dessa hälsoskäl styrks av en läkare genom sjukskrivning. Syftet med det är självklart att individen ska kunna söka sjukpenning hos försäkringskassan istället för att söka försörjningsstöd hos kommunen. Dessa krav kan säkert variera en smula från kommun till kommun eftersom socialtjänstlagen är en ramlag, men i huvudsak är grundtanken att man ska arbeta om man kan och kan man inte ska detta styrkas av en läkare.
Bekymret är att en del av våra vänner läkarna inte verkar vara införstådda med detta. Det är förvisso inte konstigt. Jag kan verkligen inte särskilt mycket om andras arbetsuppgifter. Men man kan alltid lära sig mer!
Därför hoppas jag att det är flera läkare som läser detta och flera som känner läkare som läser detta. Jag inbjuder och uppmanar er till att ta kontakt med er kommunala socialtjänst för att etablera ett tätare samarbete och utbyta erfarenheter.
Om detta inlägg väckt frågor om vad svårigheterna med detta ack så viktiga samarbete kan vara eller om du själv är läkare och vill lära oss socionomer något eller om du har egna erfarenheter i ämnet, tveka inte att låta dig bli hörd i kommentarsfältet eller till vår mejl!
