Hur det sociala arbetet förändrats för mig

Som en fortsättning på vårt föregående inlägg om socialsekreterare som höjer sina röster på grund av arbetsbelastningen så vill jag bidra med en liten reflektion.

För bara några dagar sedan hade jag ett litet meningsutbyte med en kollega om överlevnadsstrategier i den ökade mängden papper och ärenden. Allt oftare måste vi tänka på att vi skall göra mindre i det enskilda ärendet än vad vi vill göra eftersom tiden inte finns för att ge hjälp i den utsträckning som vi skulle önska. Det är svåra avvägningar att göra. Vilka individer och familjer skall få av min tid? Vems misär är viktigast att bemöta först? Vilka skall få beskedet att de får vänta över en månad innan de får besökstid och vilka skall få nöja sig med samtal per telefon? Hur noga skall jag utreda rätten till försörjningsstöd till en utgift till exempelvis möbler? Hur mycket tid skall jag ägna åt att jaga eventuella fuskare och hur mycket tid skall gå till de personer som verkligen behöver biståndet? Hembesök för att se hur behovet ser ut finns det inte tid till.

Vi har i vår kommun, liksom på flera andra håll i landet varit tvungna att minska på antalet klientbesök för att bättre hinna med allt det administrativa och på det viset hantera den stora arbetsbelastningen. Även om jag idag hanterar de administrativa uppgifterna snabbare än när jag började jobba för ett antal år sedan så kunde jag då hinna med 8 klientbesök på en vecka. Idag hamnar antalet inte sällan på 2-3 besök per vecka. Det är en mycket tråkig konsekvens av det ökade trycket, inte minst för att socialarbetarens, och socialsekreterarens, kompetens ligger i mötet med människor. Vi arbetar och når bäst resultat genom möten och samtal med de individer som vi skall utreda och hjälpa.

Jag tror absolut att flera individer är fullt nöjda med den service jag kan ge via telefonkontakt och skriftliga ansökningar. Ibland är det tillräckligt för mig med. Men jag vet att det finns många som gärna vill träffas, för det är lättare att förklara sin situation om man träffas. Det är också lättare för mig att ställa rätt frågor och skaffa mig en uppfattning om individen eller familjen om jag träffar dem.

En viktig faktor i ekvationen är också att många av mina sökande inte talar så bra svenska så det är nödvändigt med tolk. Vid ungefär hälften av mina besök har jag tolk närvarande. Kan man inte kommunicera obesvärat på svenska är det mycket svårt att räta ut frågetecken per telefon.

Nöjdast och bäst känner jag mig när jag verkligen tar mig tid att prata färdigt med den sökande. När jag ställer alla frågor som jag vill ställa utan att känna mig stressad av att jag inte kommer ha tid att hantera de svar jag får. Eller när jag låter den sökande ställa så mycket frågor denne vill och jag har tid att ge ett redigt svar som är begripligt. Inte minst är jag nöjd när jag låter den sökande prata, eller för den delen gråta, till punkt innan jag måste avsluta vårt samtal. Dessvärre har jag allt för sällan det lugnet i kroppen nu förtiden och dessutom vet jag att det kan komma att dröja månader, kanske ännu längre, tills jag träffar personen nästa gång.

Naturligtvis påverkar dessa omständigheter kvaliteten på mitt arbete. Det blir ineffektivare och svårare att bedriva ett konstruktivt förändringsarbete, precis som en av våra läsare kommenterat i inlägget "De är ett personnummer, en journalbild i datorn". Jag har inte kunnat släppa den kommentaren och inser att mitt svar på den till viss del är en försvarsmekanism. Det är lätt att bli hemmablind och tänka att vårt sätt är rätt sätt, är tillräckligt. Det är lätt att glömma att man skulle kunna arbeta annorlunda.

Det goda samtalet och att dansa i ögonblicket

Vi socialsekreterare träffar massor av helt olika människor i jobbet. Det enda de har gemensamt är att deras inkomster inte är tillräckliga. Vårt viktigaste verktyg, för att dra till med en allt för sann klyscha, är samtalet. Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi är arga och besvikna ihop och ibland är vi även besvikna och irriterade på varandra. Men respekten för varandra får inte dala.

De goda samtalen kommer dock inte av sig själv. De kräver stor koncentration och förberedelse. Du som läser vet så klart redan att det inte är samma sak att ha ett professionellt samtal som att prata med en vän eller en kollega. Alla samtal kräver uppmärksamhet och lyhördhet för att bli bra samtal. Ett professionellt samtal kräver ännu mer. I min bransch kräver det, bland annat, empati och tajming, mod att ställa direkta och svåra frågor, det kräver distans och närhet på samma gång. Det kräver kompetens inom expertisområdet och det kräver förmågan att inte ge råd och inte försöka ta över problemet (problemet är nämligen inte delegerbart).

Jag träffar mina sökande relativt sällan. Ett litet fåtal träffar jag nästan en gång i månaden, en del träffar jag aldrig, de allra flesta träffar jag någon eller ett par gånger per år. Allt beroende på behov. Här görs minsann ingenting per automatik eller på rutin. Har man över 140 ärenden samtidigt gäller det att balansera sin tid för att hinna med allt och alla. Oavsett hur ofta jag träffar en människa så vill jag att den tid hen får med sin socialsekreterare är av hög kvalitet och gör en skillnad för vederbörande. Det ska kännas meningsfullt och det ska kännas bra i magen. Om det inte gör så före samtalet så ska det i alla fall kännas bra efteråt. Det är inte så lätt att lyckas med alla gånger eftersom det är myndighetsutövning och därmed också maktutövning som jag jobbar med, i viss mån. Ibland har jag dessutom en dålig dag och då lyckas jag inte heller med att uppnå mitt mål.

För att det ska bli så bra som möjligt vill jag alltid läsa igenom journalen bakåt några månader, och så klart läsa vad jag skrev senast vi träffades och senast vi talades vid i telefon. Jag vet i princip alltid vem jag ska träffa eftersom jag har löpande ärenden, inga nybesök.

Jag brukar också vilja ha några minuters ihopsamlande av mig själv innan ett samtal. Då plockar jag tillfälligt ner alla bollarna jag har i luften så att all fokus är på den som jag ska träffa. Så klart har jag med åren lärt mig att göra detta förberedelsearbete allt snabbare och effektivare. Det är dock inte mindre viktigt nu än när jag började.

Väl inne i samtalet gäller det att vara alert och koncentrerad. En kollega till mig beskrev arbetet med människor i grupp som att man måste kunna dansa i ögonblicket. Att vara beredd på att det svänger eller byter tempo och då måste man hantera det. Det passar bra även på arbete med individer tycker jag. Att både kunna vara följsam och anpassningsbar men också föra och ta kommandot när dialogen behöver styras upp.

Det är också mitt ansvar att samla ihop alla spretiga tankar när mötet är till ända. Att göra det vi sagt tydligt och fläta ihop det till ett naturligt avslut. Det kräver sin socionom när man varit igenom en timmes svettigt samspråk om allt möjligt. Professionella samtal är svårt och jätteroligt!