Expert på sociala utredningar

"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"

På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.

Så hur gör vi då?

Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.

Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.

För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.

För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.

Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.

Undermåligt arbete...

En debattartikel i GP bekräftar vår upplevelse av att socialsekreterarnas arbete blir allt svårare, arbetsvillkoren tuffare och arbetsbelastningen högre.

Detta är allvarligt. De som behöver hjälp av socialtjänsten får därmed vänta längre på hjälp och riskerar att rättssäkerheten inte är tillräckligt hög. Det är viktigt att de som vänder sig till det yttersta skyddsnätet i samhället inte bara får hjälp, utan att de får rätt hjälp och hjälp av hög kvalitet. De som behöver hjälp av socialtjänsten är ofta väldigt väldigt utsatta och det är inte rättvist om det inte får hjälp.

Det är inte heller rättvist att vi som utbildat oss för att ge den hjälpen behöver jobba över utan att få betalt för det för att vi ska känna att vi hinner med att göra ett någotsånär gott arbete. Det är inte rättvist att inte kunna gå hem på kvällen och känna att jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dem jag mött idag, utan att i stället behöva gå hem för att arbetstiden tog slut och veta att jag kunde gjort ett bättre jobb om jag bara hade hunnit, om mina högar bara varit något lägre.

Läs artikeln på GP och sprid den. Den är ett upprop till alla socialarbetare att enas, och det är inte en dag för tidigt!

Inte kan man vilja göra karriär.. väl?

Vi har för närvarande den stora äran att få ta hand om en socionomstudent som har sin terminspraktik hos oss. Det är roligt, svårt, utmanande, spännande och framförallt lärorikt.

I veckan pratade vi en del om det här med socionomkarriären. Finns det någon sådan? Det jag fick höra när jag gick på Socialhögskolan var att de flesta socionomer måste börja sin karriär inom socialtjänsten och troligen då med Försörjningsstöd. I detta resonemang var det också underförstått att ingen kunde tycka att det var kul och spännande med arbete inom socialtjänsten i synnerhet inte med ekonomiskt bistånd. Nej, det är bara något man måste genomlida ett par år innan man kan söka sig vidare till andra mer attraktiva tjänster, som kurator eller något annat mer spännande.

För mig (som också började min karriär inom försörjningsstöd) är det en självklarhet att jobbet med försörjningsstöd bör vara lika högt värderat som alla andra socionomjobb och lika värt att satsa på.

Det är ett svårt och kvalificerat arbete och jag tror att det hade varit våra sökande till gagn om det inte sågs som ett förstajobb på väg till något annat. Jag skulle personligen kunna tänka mig att arbeta med försörjningsstöd ett bra tag till och lära mig mer, men ofta önskar jag också att det skulle löna sig för mig att vilja satsa på mitt jobb på samma sätt som det lönar sig för min vän som jobbar som it-konsult. Jag skulle vilja ha mer utbildning så att jag kan bli ännu vassare, jag skulle vilja bli tillfrågad att göra projekt inom arbetet och jag skulle bli väldigt glad för ett litet tillskott i lönekuvertet som tack för mitt engagemang.

Ofta hör jag mig själv säga att detta inte är ett jobb som jag valde för lönen, utan att jag är nöjd med att få ägna min arbetstid åt att hjälpa människor. Men faktum är att jag på riktigt tycker att det jobbet jag gör borde värderas högre och avlönas på samma nivå som exempelvis bygglovshandläggarna eftersom det är minst lika kvalificerat, kräver en högskoleexamen och är en kommunalanställning. Så vari finns skillnaden? För jag har inte samma lön som de har och det tycker jag inte är okej. Inte för att jag inte överlever på min lön, utan för att jag tycker att det jag gör är svårt och kräver stort ansvar och kompetens.

Så hjälp oss att höja våra röster för att vårt arbete ska värderas högre!

"Snart gör vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!"

I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.

I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.

Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!

Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.

Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.

Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?

Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.

Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.