Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Haddile och den tredje statsmakten

Jag kan tänka mig att flera av er som läser har undrat vad vår åsikt är om uppståndelsen kring flickan Haddile. Skall hon få stanna i Sverige och vad är bäst för henne? Även om ni inte undrar så tänker jag dela med mig av en fundering på ämnet.

Hur media har behandlat ärendet är ett skolexempel på vad denna blogg är tänkt att vara en motvikt till. Läs mer om vad vårt syfte är här nere i högerspalten.

Journalister har en enorm makt när det gäller att sätta både agenda och ton på debatterna som förs i samhället. De skall både granska makthavare och sprida information på ett så korrekt sätt som möjligt. De har en mycket viktig uppgift i en demokrati. Ibland förstår jag dock inte vilken agenda som ligger på bordet hos denna vår tredje statsmakt.

I detta skolexempel ligger fokus, som vanligt, på individen; en liten söt och oskyldig flicka som väcker känslor hos de flesta. Anställda på Migrationsverket och på socialtjänsten kritiseras i media för att inte ha något hjärta och för att å ena sidan slita flickan från sitt sammanhang och å andra sidan inte försöka återförena henne med sin biologiska mamma. Denna kritik delas frikostigt ut trots att ärendet är sekretessbelagt och ingen i mediabranschen rimligtvis borde ha tillräcklig insyn för att kunna ha belägg för sådana åsikter.

Det är mänskligt att bli emotionellt engagerad i ett fall som Haddiles. Det vore konstigt om journalister inte också blev det. Men förmåga till eftertänksamhet är också mänskligt och i skolan lär vi oss att vara källkritiska, inte minst journalisterna. Ibland verkar det dock som att källkritik och eftertänksamhet inte får vara förhärskande i granskningen av myndigheter.

Därför ställer jag mig frågorna; i enlighet med vilken agenda är det meningsfullt att svartmåla tjänstemän som hjärtlösa eller oberörda så som jag beskrivit ovan? Varför utgå från att de män och kvinnor som arbetar med dessa frågor inte gör sitt bästa för att fatta lagenliga beslut som blir så bra som möjligt för individen? Har journalisterna funderat över vad deras ord gör med medborgarnas syn på sina myndigheter? Funderar de på vad konsekvenserna blir av att underminera myndigheternas arbete?Anser inte journalisterna som ägnar sig åt sådan ensidig verklighetsbeskrivning att de har ett ansvar för att det blir mycket svårare för oss myndighetsutövare att utföra vårt arbete om vi på grund av okunskap, förakt och rädsla har dåligt rykte? Om media hade valt att belysa sådana här fall från en annan vinkel så hade det gynnat både oss som arbetar på myndigheterna och de som söker våra tjänster.

Men av någon anledning verkar det som att journalister och gemene man lätt får minnesförlust när ärenden som dessa kommer i rampljuset. Man glömmer att tjänstemän på Migrationsverket och på socialtjänsten har en skyldighet att följa de lagar, regler och föreskrifter som finns upprättade. Syftet med det är naturligtvis att hanteringen av dessa känsliga ärenden skall vara rättssäkra och för att alla individer skall vara lika inför lagen. Att vilja vara snäll är inte en variabel som får spela in i beslutsfattandet, men inte heller att vara elak.

Jag säger inte att tjänstemän är felfria eller opartiska, naturligtvis inte, det är ingen. Jag utgår däremot från att de allra flesta som arbetar på Migrationsverket, liksom på socialtjänsten, är godhjärtade och kompetenta. Människor är nämligen oftast det. När misstag begås tycker jag inte heller att det finns skäl för medial straffavrättning av den enskilde tjänstemannen för påstådd inkompetens eller brist på medkänsla.

Däremot går det alldeles utmärkt och finns goda skäl att granska myndigheter och ge konstruktiv kritik av regelverk utan att svartmåla individer och utsätta barn för onödig mediabevakning. Det går att ha en diskussion om under vilka omständigheter som arbetet måste utföras och om det är en rimlig arbetsbelastning på tjänstemännen. Man kan titta närmare på utredning och beslutsfattande och vilka omständigheter som inte går att bortse från under ärendegången samt vilka skyldigheter, begränsningar och möjligheter tjänstemännen har att individanpassa sina beslut.

Media kan välja att lägga debatten på en folkbildande nivå. Medborgare kan få ökat förtroende för de instanser vi bekostar med våra skattepengar och de svåra besluten som skall fattas. Dessutom kan då felaktigheter i regelverket, som måste ändras för att öka rättssäkerhet och likheten inför lagen, belysas.

Så skulle jag önska att media bevakade socialtjänsten och Migrationsverket.

Det som media skriver om är inte hela sanningen

Aftonbladet skriver en artikel om Frida som har en matbudget på 500 kr i månaden. Det är svårt för mig att läsa artikeln utan att bli en smula bestört.

Frida får inte försörjningsstöd, anledningen till det är svår att utläsa från artikeln, men vi kan läsa att hon har en bostadsrätt, vilket ska räknas som tillgång. I vissa kommuner där det är svårt att få bostad kan man få behålla sin bostadsrätt under en period, medan man letar efter en annan boendelösning.

Det kan också vara så att Frida på sin timanställning tjänar mer än normen + boendekostnad + el. Vilket också innebär att hon inte kan beviljas försörjningsstöd.

Eller så är hon inte aktivt arbetssökande upp till heltid, hon nämner bara jobbet på TV, som det hon sökt, och det hade inte jag bedömt som tillräckligt om jag fick det på mitt bord.

Vilken anledningen, till att hon inte beviljas försörjningsstöd är kan jag bara spekulera i. Troligen finns det en anledning. Naturligtvis är det tråkigt att det finns människor i Sverige som lever så fattigt, som Frida upplever att hon gör. Det jag blir bestört över är dock att det känns som om kvinnan i artikeln inte är ett så lysande exempel på den sven,ska fattigdomen. De jag träffar i mitt jobb har ingen bostadsrätt, de har osäkra andrahandskontrakt eller inneboendekontrakt, och vet ibland inte var de ska bo nästa månad. De söker jobb aktivt utan att få några för att det alltid finns någon som har lite mer utbildning eller lite mer erfarenhet. Eller så har de dolda arbetshinder, oftast inte utredda, som gör att de har svårt att hålla tankarna i styr länge nog för att klara av att söka, få eller behålla ett arbete.

Ibland kan jag önska att någon ville skriva om dessa människor, de som faktiskt gör allt de kan på det sätt som lagstiftaren har bestämt, men som ändå inte får ihop det. Som får hjälp med försörjningsstöd och som kämpar och kämpar. De lever i fattigdom och de gör allt de kan. De skulle jag vilja belysa. Det är nämligen en hel del människor som har det så.

Fattigare och fattigare

Häromdagen publicerades det en artikel i DN om att inkomstklyftorna ökar. Artikeln stämmer bra överens med den forskning som görs i ämnet. De 10 fattigaste procenten blir allt fattigare och de rikaste blir allt rikare. Alla inkomstgrupper utom de 10 fattigaste procenten har ökat sin disponibla inkomst, vilket innebär att de allra flesta svenskar faktiskt får det bättre.

Frågan är om vi inte kan vara nöjda med det? Man kanske inte kan räkna med att alla når framgång, att alla har jobb, eller att alla kan bli rikare och rikare? Är inte 90 % ändå en ganska bra siffra?
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi som har ökat våra inkomster kan vara nöjda med att vi själva får det bättre. Välfärden ska vara till för alla. Jag vill att Sverige ska vara ett land där barn kan växa upp i trygga miljöer, där föräldrar ska kunna ge sina barn en skälig levnadsnivå. Även de som har det allra sämst ska kunna få ta del av att den svenska ekonomin är relativt god. I stället är det på deras bekostnad som vi andra får det bättre. De fattigaste blir fattigare. De har inte råd med samma standard som de hade för fem eller tio år sedan. Det är upprörande!

Mellandagsshopping och bio-premiärer

Nu är det bara ett par dagar kvar till julafton. Har julefriden infunnit sig hos dig? Är julklapparna inslagna, ingredienserna till matlagningen inhandlade? Har du tagit in granen och hängt upp julstjärnan och satt nejlikor i apelsinerna? Har du lyckats undgå att dras med i masshysterin kring konsumtion som media och handel förefaller samarbeta kring?

Jag har en lön från ett heltidsarbete och jag har inte en stor familj men det är ändå dyrt för mig att planera julen och att få pengarna att räcka till det jag vill för att få en riktig jul. Jag har turen att bli bjuden på julbord av släktingar på julafton och vi köper inte julklappar för tusentals kronor. Ändå krävs det att jag vänder på slantarna och jag har fått snylta på mina besparingar. Antagligen hade jag inte behövt lägga så mycket pengar på julfirandet som jag gör idag. Jag misstänker att jag, liksom många andra, av någon anledning inbillar mig att julen inte blir en riktig jul "om inte det ena och om inte det andra". Det ska vara överflöd av mat och klappar och godis och mellandagsshoppning och bio-premiärer. Men kanske håller pendeln på att svänga och fokus skifta.

I år har det pratats mycket om meningsfulla julklappar. Det görs reklam för att skänka pengar till barn i andra fattiga länder. Under den tiden jag skriver detta inlägg passerar ett antal inslag på TV-skärmen. Så även välgörenhet och solidaritet utnyttjas i media och pressar på vårt samvete om vad vi borde i juletid. Men tanken är fin och jag tycker om att både ge och få sådana gåvor.

Det pratas inte lika mycket om de som är fattiga i Sverige, fast de har blivit fler enligt diverse nyhetsrapportering den senaste tiden. Det har sin förklaring. I Sverige har vi vårt trygghetssystem. Människor behöver inte gå hungriga på julen i Sverige. Vår fattigdom är inte absolut, den är relativ. Det är i jämförelse med vänner, grannar och skolkamrater som svenskar upplever sig som fattiga. Därför tänker jag på de barnfamiljer jag träffar i arbetet som knappt har pengar nog att klara sig de månader då det inte är jul. De har inga besparingar att snylta på och de har knappt någon marginal att lägga undan en slant månaderna innan för att spendera på julhelgen. Jag tänker också på de ensamma människor som inte heller blir bjudna till familj och vänner på julen. Både ensamheten och fattigdomen är en verklighet för många i Sverige idag.

Med ett par dagar till jul så får ni kära läsare denna lilla tankeställare i julklapp. Njut av er tillvaro och allt det fina ni har, både det lilla och det stora. Ge gärna mycket fint till dem ni älskar och tycker om, men tänk på att det inte nödvändigtvis är värt mer för att det kostar mer.

God Jul!