Motprestation

Jag har i dagarna fått hem ett blad från ett av partierna i min kommun, där de vill att jag ska svara på en massa frågor om hur jag vill att kommunen ska skötas.

En av frågorna är: Tycker du att du att man ska införa krav på motprestation för dem som söker socialbidrag?

För att inte fördjupa mig i frågan varför politiker väljer att kalla försörjningsstödet för socialbidrag, trots att de bestämt att det ska heta försörjningsstöd så går jag i stället in på det lite mer centrala i frågan. Motprestationen.

Jag har läst en del artiklar i ämnet och inte riktigt fått fram vad som menas med motprestation. För idag är systemet uppbyggt med krav på att den sökande ska göra vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Det innebär ett aktivt arbetssökande för de allra flesta människor. Alla som uppbär försörjningsstöd har en planering som ska sikta mot självförsörjning. Räknas inte det som motprestation?

Om man läser den motion som lagts fram till riksdagen i ämnet framgår det att motprestation innebär praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Något som kan krävas av dem under 25 år och till dem som passerat 25 år i särskilda fall. Det är intressant att fundera på vad man vill uppnå med sådana insatser, och om det är kommunen eller Arbetsförmedlingen som ska tillhandahålla praktik för dem som står till arbetsmarknadens förfogande. Jag har inga svar i nuläget, kommer jag på några så återkommer jag.

Men jag tycker att det är intressant att frågeställningen många gånger framställs som att det idag inte ställs några som helst krav på de som söker försörjningsstöd, när det i själva verket gör det.

Nationell mötesplats om försörjningsstöd

De två senaste dagarna har det varit nationell konferens om försörjningsstöd i Kalmar. Konferensen ordnas av Fokus Kalmar, som arbetar med forskning och kunskapsutveckling i socialtjänsten.

Vi var på plats i Kalmar och har fått många nya och gamla tankar och ideér som säkert kommer att visa sig på bloggen inom kort, nu kommer jag dock fokusera mer på mina övergripande intryck från konferensen.

Första dagen bestod av storföreläsningar av forskare, Socialstyrelsen och andra stora namn. Andra dagen var det mindre seminarier, där vi fick lära oss hur andra kommuner arbetar med försörjningsstöd. Det är ett suveränt upplägg. Det är precis så jag vill ha det, jag vill veta vad det senaste är i forskning kring fattigdom och försörjningsstöd, men jag vill också veta hur andra gör och vad som fungerar i andra kommuner.

Det jag saknade lite under dessa dagar var mer handfast forskning kring försörjningsstödet, de forskare som var på plats pratade om historia, makt och nätverkande. I och för sig intressanta ämnen, men jag hade gärna sett lite mer om vad de senaste rönen är. Jag önskar överlag mer forskning om försörjningsstöd, för att jag ska kunna luta mig mot metoder som fungerar och kunna göra ett så bra arbete som möjligt för mina sökande.

Men som sagt, vi kommer återkomma med mer fördjupande inlägg om detta inom kort. Håll ut!


Läs mer om Fokus Kalmar här.

En liten tanke

En kollega och till oss släppte idag ur sig en liten fundering så där i förbifarten. Vem är det som är arbetsgivare och vem är det som är arbetstagare, egentligen? Vi anställda tjänstemän ger ju vårt arbete till kommunen som tar det. Borde inte vi vara arbetsgivare då? Och kommunen arbetstagare...?

Tack kära kollega för denna oerhört nytänkande fundering. Att tänka i nya banor är nödvändigt om man vill kunna förändra något. Det här är väl en utomordentlig början!

(Alla inlägg måste inte vara långa.)

Inte kan man vilja göra karriär.. väl?

Vi har för närvarande den stora äran att få ta hand om en socionomstudent som har sin terminspraktik hos oss. Det är roligt, svårt, utmanande, spännande och framförallt lärorikt.

I veckan pratade vi en del om det här med socionomkarriären. Finns det någon sådan? Det jag fick höra när jag gick på Socialhögskolan var att de flesta socionomer måste börja sin karriär inom socialtjänsten och troligen då med Försörjningsstöd. I detta resonemang var det också underförstått att ingen kunde tycka att det var kul och spännande med arbete inom socialtjänsten i synnerhet inte med ekonomiskt bistånd. Nej, det är bara något man måste genomlida ett par år innan man kan söka sig vidare till andra mer attraktiva tjänster, som kurator eller något annat mer spännande.

För mig (som också började min karriär inom försörjningsstöd) är det en självklarhet att jobbet med försörjningsstöd bör vara lika högt värderat som alla andra socionomjobb och lika värt att satsa på.

Det är ett svårt och kvalificerat arbete och jag tror att det hade varit våra sökande till gagn om det inte sågs som ett förstajobb på väg till något annat. Jag skulle personligen kunna tänka mig att arbeta med försörjningsstöd ett bra tag till och lära mig mer, men ofta önskar jag också att det skulle löna sig för mig att vilja satsa på mitt jobb på samma sätt som det lönar sig för min vän som jobbar som it-konsult. Jag skulle vilja ha mer utbildning så att jag kan bli ännu vassare, jag skulle vilja bli tillfrågad att göra projekt inom arbetet och jag skulle bli väldigt glad för ett litet tillskott i lönekuvertet som tack för mitt engagemang.

Ofta hör jag mig själv säga att detta inte är ett jobb som jag valde för lönen, utan att jag är nöjd med att få ägna min arbetstid åt att hjälpa människor. Men faktum är att jag på riktigt tycker att det jobbet jag gör borde värderas högre och avlönas på samma nivå som exempelvis bygglovshandläggarna eftersom det är minst lika kvalificerat, kräver en högskoleexamen och är en kommunalanställning. Så vari finns skillnaden? För jag har inte samma lön som de har och det tycker jag inte är okej. Inte för att jag inte överlever på min lön, utan för att jag tycker att det jag gör är svårt och kräver stort ansvar och kompetens.

Så hjälp oss att höja våra röster för att vårt arbete ska värderas högre!

Kommunanställd

Jag är anställd i en politisk organisation. Det har sina bra sidor och sina lite mer utmanande drag. Det är speciellt att jobba i en organisation som till största delen bara kostar pengar, då tänker jag inte bara på själva försörjningsstödet, utan även på personalkostnader och material och it-kostnader och allt annat som kostar pengar på en arbetsplats, det är samma sak om man jobbar inom förskola eller sjukvård eller skola eller äldreomsorg. Då jobbar man i en politisk organisation som kostar mer än den inbringar.

Jag tänker inte diskutera själva försörjningsstödet i det här inlägget, det är en stor utgiftspost i kommunen, men när jag handlägger mina sökandes ärenden tänker jag aldrig på kostnaden utifrån att jag måste spara till kommunen, utan utgår alltid från lagstiftning och riktlinjer samt vilka behov som den enskilde har.

Men att jobba i kommunal verksamhet innebär att det kan komma oväntade sparbeting från ett kommunfullmäktigesammanträde till ett annat. Det gör att vissa verksamheter som vi samarbetar med kan läggas ner och att man som anställd behöver tänka om kring hur vi ska hjälpa våra sökande. På gott och ont.

Det innebär också att det är svårt som enskild arbetstagare att förhandla sin lön eftersom arbetsgivaren är så mycket större än man själv är. Där finns så klart facket till hjälp, men ibland undrar jag om de har så mycket att säga till om.

Det innebär också att det inte finns incitament till att prata om effektivitet på samma sätt som i vinstdrivande företag. Vi kostar ju lika mycket oavsett hur effektiva vi är. Jag skulle i och för sig inte vilja tidrapportera varje minut av min arbetstid, men ibland funderar jag på om det inte skulle finnas mer effektiva sätt att använda min tid.

Det finns många fler exempel på varför det är speciellt att arbeta i kommunal verksamhet, en del är utmanande, men det är också en stor ära att få vara en av dem som får företräda samhället och som får möjligheten att hjälpa dem som behöver hjälp. Att få vara en av dem som jobbar med att omfördela resurserna i samhället så att det blir aningen mer rättvist.