Glappar lagen?

Det här inlägget har en kritisk ton och jag vill vara tydlig med att jag tycker att socialtjänsten gör mycket fantastiskt arbete och vi måste absolut försvara våra gemensamma barn i samhället men, man måste också kunna vara kritisk och få påtala brister som skulle kunna förbättras. Så här kommer det!

Det finns ett glapp i lagstiftningen mellan de frivilliga insatserna och tvångsvården. Ett exempel på när vi hamnar i glappet är när ekonomiskt bistånd bekostar boendelösningar för barnfamiljer när föräldrarna inte tar sitt föräldraansvar. Betalar gör vi då trots att familjen kanske inte i övrigt är berättigad bistånd. Det blir så för att det inte är aktuellt att ta barnen från sina föräldrar på grund av bristande föräldraförmåga, men vi får enligt lag inte låta barnen komma i kläm och bli offer för sina föräldrars dåliga omdöme. Det är bra. Vi får aldrig riskera barnen.

Men finns det ingen bättre lösning? Som reglerna ser ut nu är det stor chans att föräldrar kan få dyra boendelösningar betalade av skattepengar tack vare barnperspektivet. Inget ont om barnen, men ibland känns det som att vi underminerar vårt eget förändringsarbete med föräldrarna som inte får ta konsekvensen av sina handlingar. Ibland önskar jag att den vuxna individens egna ansvar skulle få väga tyngre i våra bedömningar än vad det gör idag. Jag tycker att socialtjänstens försörjningsstöd ska vara sista utvägen när man gjort allt man kan för att lösa sin situation. Det ska inte vara första, andra eller tredjealternativet som man planerar för innan man testar andra lösningar, vilket faktiskt händer.

Observera följande. De flesta gånger jag går in och betalar boende för hemlösa barnfamiljer så är jag helt överens med lagstiftningen och tycker att det är rätt beslut. Ännu bättre hade det varit om kommunen tillämpat Bostad Först-politik så att vi hade sluppit hotellboende. Hemlöshet är ett förfärligt socialt problem som jag skulle vilja utplåna om det gick. Mitt arbete med fattigdom hade varit mycket enklare om jag hade sluppit betala dyra hotellboende till folk som i övrigt inte är berättigade bistånd. Det hade stuckit mindre i mina ögon. Det hade känts bättre, mer rättvist och varit lättare att rädda ett vanligt lägenhetsboende. Ska jag vara brutalt ärlig så är människor mer eller mindre ansvariga för sin hemlöshet. De finns en del som är mer ansvariga, och dem bär det emot en smula att betala 20 000 kr/månad för. 

Bostad först och politiken

Nu har jag några fler funderingar kring hemlöshet att dela med mig av. Kommunernas ledning har det stora ansvaret för samhällsplaneringen och hur bostadssituationen ser ut för våra medborgare. Om du frågar mig kanske de främst borde ha våra sämst bemedlades intresse för ögonen eftersom de inte har lika många valmöjligheter som vi andra. Det största ansvaret för att se till att det byggs billiga hyresrätter och hantera hemlöshet vill jag lägga på våra folkvalda runt om i Sverige. Och detta förefaller de inte ha lyckats med. Det finns ett litet antal kommuner som har överskott av hyresrätter idag, enligt Socialstyrelsens rapport men de allra flesta har ett underskott. Trots denna felkalkylering (oavsett om den är medveten eller omedveten) kan inte riktigt hela ansvaret för de hemlösa läggas på våra politiker, all hemlöshet har inte en strukturell förklaring. Riktigt så enkel tror jag dessvärre inte att världen är. En del fall beror nog på individen också. Som vi har beskrivit i tidigare inlägg så finns det en del individer som det är oerhört svårt att hjälpa till ett eget fungerande boende, även om de inte är många.

I ett land som är så förhållandevis rikt som Sverige borde dock inte hemlöshet vara ett så utbrett och ökande(!) socialt problem som det förefaller vara enligt Socialstyrelsens rapport. Även de individer som ställer till det för sig borde kunna gå att hjälpa på ett mer kostnadseffektivt och tidseffektivt sätt än det vi har idag. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag och mina kollegor skulle börja med tidrapportering, som privata företag, av hur mycket av vår tid som går till hantering av bostadsfrågor på något vis...

Tänk vilka vinster som skulle gå att göra om det funnits vanliga hyreskontrakt som vi hade kunnat arbeta för att rädda, istället för att betala för hotell och andra akuta lösningar. Visst är frågan om hemlöshet komplex jag är mycket medveten om det eftersom jag ställs inför problematiken i princip varje dag, men förhoppningen är väl att socialtjänsten i allt högre utsträckning skall ägna sig åt evidensbaserad praktik? Då borde till exempel metoden Bostad först! som bland annat professor Hans Swärd vid Lunds Socialhögskola förespråkar komma upp på dagordningen i fler kommuner. Både av ekonomiska skäl och av rent humanitära skäl. Att bli runtflyttad till diverse olika tillfälliga opersonliga akutboenden som kostar en massa pengar är ovärdigt både för den sökande och för skattebetalarna.

Kom nu ihåg att vi i detta forum inte företräder vår kommuns åsikter (även om vi tycker att just vår kommun för det mesta gör ett mycket bra arbete). Inte heller företräder vi något särskilt politiskt parti utan inläggen baseras på våra dagliga erfarenheter och funderingar kring vårt arbete. Syftet är att öka medvetenheten kring hur arbete med försörjningsstöd kan se ut och vilka utmaningar vi ställs inför. Precis som det står här ute till vänster. Det här är ytterligare en fundering. 

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

"Jag har ingenstans att sova, Soc måste ge mig en lägenhet"

För ett tag sedan kom Socialstyrelsens rapport om hemlösheten i Sverige. Jag har just skummat igenom den. Resultaten som presenteras där stämmer väl med den verklighet jag möter på jobbet i princip dagligen. Jag tänker inte säga mer om innehållet än att det är anmärkningsvärt, på flera sätt. Ni får läsa själva.

I vår kommun har det blivit nästan synonymt att arbeta med försörjningsstöd och att arbeta med hemlöshet. Åtminstone känns det så ibland. Det är så många som behöver försörjningsstöd som också behöver hjälp med boende. En del behöver försörjningsstöd bara för att de har dyra akuta boendelösningar. Eftersom vi håller i pengarna är det många som tror att vi alltid kan skaka fram ett boende, om inte annat så åtminstone i form av hotell eller vandrarhem. Tyvärr är det ett fantastiskt förtroende och ett önsketänkande som vi inte alltid kan leva upp till. Även en del av våra fina kollegor runt om i samhället hyser stora förhoppningar till våra förmågor och vi måste ibland göra dem alla besvikna. Det är inte så roligt. Så mycket lättare det hade varit att fokusera på förändringsarbete mot självförsörjning om inte en bräcklig bostadssituation hade satt käppar i hjulen hela tiden!

För alla er som har stor tilltro till socialsekreterarna som handlägger försörjningsstöd. Fortsätt ha det! Ibland kan vi hitta lösningar, men lita inte på att vi kan utföra mirakel. I vår kommun, som är en av många kommuner i Sverige som har brist på hyresrätter och som har ett stort antal bostadslösa, är våra möjligheter begränsade. Vi föreslår alltid att den som söker vår hjälp med boende letar efter det i andra kommuner också för här är det svårt. Ska alla som vill bo i vår kommun ha en chans att bo här så vill det till att det byggs fler hyresrätter tror jag. Idag väljer och vrakar hyresvärdarna bland potentiella hyresgäster och har inget behov av att vara välgörare. 

Som socialsekreterare på vår enhet för försörjningsstöd ser våra möjligheter att påverka boendesituationen ut ungefär på följande vis;

- Om du erbjuds en lägenhet av en hyresvärd men blir nekad på grund av svag ekonomi kan vi erbjuda en borgensförbindelse, om det är en väletablerad hyresvärd.

- Om du kvalificerar dig för någon av kommunens stödboenden och varianter på sociala kontrakt (rapportens situation 3) så kan vi förmedla en sådan kontakt så att köandet till sådant boende kan börja. Observera att dessa lägenheter alltså inte är till för vem som helst utan till den som uppfyller kraven som i sin tur inte har formulerats av socialsekreterarna på enheten för försörjningsstöd. Handläggningen av vem som tilldelas ett sådant boende görs heller inte av socialsekreterarna på försörjningsstöd, i alla fall inte i vår kommun.

- Om du står på vår trapp och absolut inte har någonstans att ta vägen kan vi antagligen fortfarande inte göra så mycket. Det råder ett missförstånd om att det räcker med att fråga avdelningen för ekonomiskt bistånd om en lägenhet så får man det. Denna villfarelse, eller förhoppning, vilar antagligen på att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och vi ska sträva mot att alla har tak över huvudet. Det är en fin målsättning och jag har inga invändningar mot den, men så enkelt är det inte alla gånger. 

Vi kan, precis som alla andra, lyfta luren och ringa runt till hotell och vandrarhem. Har vi då tur så finns det ett ledigt rum. Finns det inget ledig rum så kan vi inte göra något åt det. Hotellägarna är precis som hyresvärdarna fria att tacka nej när socialtjänsten ringer. Och ibland får vi nej baserat på fördomar och ibland på erfarenheter och ibland på full beläggning. Hotellen har nämligen inte någon skyldighet att erbjuda någonting.

Kära läsare, de hemlösa medborgare som är desperata och ibland även sjuka av oro kring att inte ha ett hem påverkar även oss som möter dem och ska försöka hjälpa dem till en tryggare nattsömn. Det är tidskrävande och energikrävande att vara sista utvägen och sedan inte alltid kunna rädda situationen. Det finns många aspekter kring hemlöshet som socialt problem, därför kommer inom kort fler inlägg på ämnet. Jag hoppas att du läser även då!

Här kan du läsa Socialstyrelsens rapport om hemlöshet. 

Hur ska vi minska antalet barn som vräks?

Under hösten har det pratats och skrivits en del i media om att det är för många barn som vräks runt om i vårt avlånga land. Vad som är för många är så klart relativt men en nollvision borde inte vara en orimlig tanke eftersom inget barn ska behöva uppleva hemlöshet.

Barnombudsmannen (BO) och Kronofogdemyndigheten (KFM) kräver nu lagändringar för att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande mot vräkning av barnfamiljer. Ett antal kommuner har varit inblandade i samtal kring frågan och detta har lett fram rekommendationer på både lagändringar och insatser i kommunerna:

- Fler resurser ska avsättas hos kommunerna för att förebyggande kunna söka upp de barnfamiljer som har en eller flera hyresskulder för att erbjuda hjälp att reda ut de ekonomiska bekymren.
- Det rekommenderas också att hyresvärdarna blir skyldiga att genast skicka varningsbrev till socialtjänsten när en barnfamilj inte betalat sin hyra för att familjen tidigt ska kunna få stöd av kommunen.
- Ytterligare en önskan är att socialtjänsten blir bättre på att tala med de barn som riskerar att drabbas av vräkning. Både för att få en förståelse för hur barnen påverkas av vräkningen och för att förklara för barnen vad som händer.

BO och KFM å sin sida föreslår två lagändringar, eller tillägg till socialtjänstlagen:
- Socialtjänsten ska vara skyldig att arbeta uppsökande när barn riskerar att bli vräkta, en så kallad vräkningsbestämmelse.
- Det föreslås också att socialtjänsten ska ha möjlighet att säkerställa att hyran betalas direkt till hyresvärden när det är en familj som redan uppbär försörjningsstöd som riskerar att vräkas.

Förslagen är inte oskäliga. Sedan folkhemmen med sin då förhållandevis höga standard byggdes upp för ett halvt sekel sedan har bostadsbrist åter blivit ett förvånansvärt stort socialt problem i Sverige. Det är därför inte konstigt att socionomer i större utsträckning också arbetar med bostadsfrågor på olika sätt för att komma tillrätta med problemen. Även om det kan tyckas konstigt eftersom socionomer varken bygger eller handlar med hus. Idag meddelar hyresvärdar sin socialnämnd eller motsvarande när en hyresgäst blir uppsagd, sen ser det olika ut hur socialtjänsten arbetar vidare med frågan. Med stor sannolikhet kommer en insats varje gång en barnfamilj inte betalar sin hyra att resultera i ännu mer arbete för de flesta kommuner.

Det är onekligen så att förslagen kommer att kräva omorganisering av resurser eller tillsättning av personal i många kommuner. Det är ett omfattande arbete som föreslås. Om det gör skillnad för våra barn så är det bra. Om det går att genomföra utan att de socialarbetare som ska arbeta med ovanstående får en orimlig arbetsbelastning är det också bra.

Jag vill lämna dig, kära läsare, med en liten tankeställare. Debatten kring de vräkta barnen har i viss mån handlat om att kommunerna (socialtjänsten) inte tar sitt yttersta ansvar för barnen. Syftet med den här bloggen är att, när det behövs, visa på en annan sida av myntet. Ofta (jag har inga exakta siffror, men så är det i vår kommun) har socialtjänsten varit inblandad i de familjer där barn riskerar att bli vräkta och arbetat hårt för att avhjälpa problemet. I vissa fall lyckas dock socialtjänsten inte. Det kan ha många orsaker. Det kan handla om faktisk oförmåga hos föräldrarna och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ge det stöd som behövs för att föräldrarna ska lyckas. Det kan vara fel ställda krav på olika sätt och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ställa rätt krav. Men det kan också handla om föräldrar som inte är intresserade av att samarbeta och bidra på sitt sätt. Dessa föräldrar finns och är en svår grupp att arbeta med. Lagstiftningen är baserad på frivillighet och då kan också en del människor komma i kläm, tyvärr, eftersom glappet till tvångsinsatser är stort. Det är viktigt att det egna ansvaret inte glöms bort. Jag tror inte att svenska folket vill ha en socialtjänst som inte ger individen ett eget val och ansvar för sin situation. Då tror jag att vi dels skulle riskera att få en "curling-socialtjänst" och dels skulle de medmänniskor som vi vill hjälpa tappa initiativförmågan och makten över sitt eget liv. Med det sagt är det bra att socialtjänsten har ett tätt samarbete med hyresvärdarna i sin kommun. Det kan göra stor skillnad för barnen.

Du kan läsa mer här.

Att "råka ut för" socialtjänsten

I ett debattinlägg på Aftonbladet kan man läsa hur Berny Pålsson "råkat ut för" socialtjänstens dåliga service. Hennes historia är på inget sätt unik. Det finns tyvärr fler medmänniskor i Sverige som kan berätta om liknande erfarenheter. Det är mycket tråkigt.

Ett av syftena med denna blogg är att erbjuda en annan sida av myntet för de läsare som annars får nöja sig med Pålssons och de medföljande kommentarernas version som sanning. Viktigt att poängtera är att vi på inget sätt vill förneka eller ta ifrån henne och andra med snarlika erfarenheter deras upplevelser av vad de varit med om och vad de upplevt som kränkande.

En del i att arbeta med människor i så utsatta situationer som Berny beskriver är att hantera risken att kränka och trampa på fötter. När individer är så pressade och stressade och desperata som de många gånger är när socialtjänsten kommer in i bilden så är det sista som behövs tjänstemän som inte kan förmedla empati och på ett förståeligt sätt klargöra varför man inte kan hjälpa till, om man nu inte kan det av något skäl. Därför är samtalskompetensen så avgörande i myndighetsutövning och i vissa fall kan övning i empati vara lämpligt. Tro det eller ej, men det är inte alltid så lätt att vara empatisk och även om många av oss anser att vi är empatiska så är det inte säkert att vi lyckas med denna svåra uppgift; att sätta våra egna referenser och erfarenheter inom parantes och försöka att helt och hållet vara närvarande till hur personen mitt emot oss upplever det som händer. Tänk dig själv; att inte bli förstådd, att inte känna sig hörd. Inte konstigt att man blir besviken när den som är tänkt att vara den sista räddningen inte ens kan erbjuda det.

Även om träning på empatisk förmåga borde prioriteras högre i kommunerna och även om det finns alldeles för många i Sverige idag som har haft negativa erfarenheter av sin kontakt med socialtjänsten så vill jag ändå säga att avslagsbeslut i de flesta fall inte handlar om ovilja att hjälpa till eller illvilja mot individen (jag kan inte svära på att det inte har hänt någonstans i vårt avlånga land). Avslagsbeslut har grunden i handläggarnas skyldighet att följa de regler och riktlinjer som har satts upp på riksdagsnivå, av Socialstyrelsen, av domstolarna och av kommunalpolitikerna. I vissa avseenden ser det olika ut från kommun till kommun eftersom kommunen har beslutats vara mest lämpad att själv utföra arbetet utifrån sina egna förhållanden.

Precis som Berny Pålsson skriver så är hemlöshet oerhört påfrestande både psykiskt och fysiskt och de flesta av oss skulle inte orka med den sortens liv särskilt länge. Hon har också rätt i att det kan gå fort att förlora sin bostad om man har lite otur. I många av Sveriges kommuner idag är bostadsbristen, och även svårigheten att komma in på bostadsmarknaden, ett stort problem för unga och nyhitkomna. De är grupper som tidigare inte haft detta bekymmer. För missbrukare och samhällets original som lever lite vid sidan av har det varit svårt under en längre tid.

Berny har också rätt i att man inte kan lita på att myndigheterna hjälper till att hitta ett nytt hem. Vi som skriver har självklart inte insyn i alla kommuner men det vanliga är att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling. Visst finns allmännyttan och kommunala bostadsbolag i flera kommuner men de har ingen skyldighet att dela ut lägenheter till dem som står utan. De har kösystem och kvalifikationer som de väljer utan att ta särskild hänsyn till socialtjänstens behov och önskemål. Socialtjänsten har ingen särskild makt att utöva över hyresvärdarna. Den lösning som tas till för att säkerställa tak över huvud, om kommunen har en sådan policy, är ofta vandrarhem under så kort period som möjligt.  Ofta finns några jourlägenheter i kommunen och de står inte tomma många timmar i taget.

Däremot har hon inte rätt i att socialtjänsten är nöjd med att kunna kontrollera individer genom att ha dem boende på vandrarhem. Skulle vilja våga påstå att det är precis tvärtom. Det är en socialtjänstdröm att inte ha några invånare som är nödgade till vandrarhemsboende utan endast ha invånare med egna hyreskontrakt. Vandrarhem kostar mycket pengar och resulterar i visst behov av kontroll för att säkerställa att individen som bor där verkligen gör sig berättigad till bistånd. Dock inte mer kontroll än någon annan som söker försörjningsstöd.

Berny beskriver att hon och hennes fästman lyckades åstadkomma mer än socialtjänsten på boendefronten när de blev fria från droger och kunde fokusera på uppgiften att hitta en lägenhet. Det är precis så det är tänkt; när individen har en förmåga att ta ansvar för sin situation så ska han eller hon göra det, inte socialtjänsten. (Om Berny inte lyckats ta sig ur sitt missbruk så hade antagligen insatserna från socialtjänsten sett annorlunda ut. De hade dock inte sett ut som en hyresrätt.) Socialtjänsten skall endast vara ett yttersta skyddsnät för individen att landa i för att inte slå ihjäl sig. Socialtjänsten och i synnerhet försörjningsstöd erbjuder inte guldkant på tillvaron. Det erbjuder inte mer service än vad nästan lika fattiga medborgare får. Tanken är fortfarande att individen själv måste göra det största jobbet. Socialtjänstlagen är baserad på frivillighet och att individen i största möjliga mån skall vara ansvarig för sin egen situation.

Processen med försörjningsstöd är dock bland det mest begränsande man kan utsättas för i Sverige. Som vi skrivit tidigare så är det den sista utvägen till försörjning och är, i alla fall enligt dagens lagstiftning, inte tänkt att vara en medborgarlön. Detta i sig är ett första hinder att överkomma och tydliggöra när medborgare kommer i kontakt med socialtjänsten för första gången. I många fall måste vi säga nej och kan inte hjälpa till. I många fall kommer individen att kunna hjälpa sig själv i större utsträckning än vad socialtjänsten kan. Men i minst lika många fall är socialtjänsten en nödvändighet för att individen ska få en chans att hämta andan och kunna hjälpa sig själv. Precis som Berny beskriver.