Samboskap på olika villkor

Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.

Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.

Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.

Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.

Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.

Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Undermåligt arbete...

En debattartikel i GP bekräftar vår upplevelse av att socialsekreterarnas arbete blir allt svårare, arbetsvillkoren tuffare och arbetsbelastningen högre.

Detta är allvarligt. De som behöver hjälp av socialtjänsten får därmed vänta längre på hjälp och riskerar att rättssäkerheten inte är tillräckligt hög. Det är viktigt att de som vänder sig till det yttersta skyddsnätet i samhället inte bara får hjälp, utan att de får rätt hjälp och hjälp av hög kvalitet. De som behöver hjälp av socialtjänsten är ofta väldigt väldigt utsatta och det är inte rättvist om det inte får hjälp.

Det är inte heller rättvist att vi som utbildat oss för att ge den hjälpen behöver jobba över utan att få betalt för det för att vi ska känna att vi hinner med att göra ett någotsånär gott arbete. Det är inte rättvist att inte kunna gå hem på kvällen och känna att jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dem jag mött idag, utan att i stället behöva gå hem för att arbetstiden tog slut och veta att jag kunde gjort ett bättre jobb om jag bara hade hunnit, om mina högar bara varit något lägre.

Läs artikeln på GP och sprid den. Den är ett upprop till alla socialarbetare att enas, och det är inte en dag för tidigt!

Ska ni ha betalt också??

Att prata löner och löneorättvisor är svårt om man vill undvika att hamna i självömkan. Socionomyrket är inte bra betalt, vi har lång och bra utbildning och ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter, men lönen speglar inte det på långa vägar. Så här i tider av medarbetarsamtal och löneöversyner är det på sin plats att ge lite utrymme åt denna fråga.

Detta har idag uppmärksammats av 5 fackförbund, som skriver en debattartikel på DN. En intressant artikel som tar upp ett viktigt problem, som inte bara slår mot socialarbetare, utan mot de flesta yrken där kvinnor arbetar.

Läs artikeln och diskutera gärna i kommentarsfältet här på bloggen. En annan dag kan det hända att vi fördjupar oss ytterligare i ämnet.

Utbildning

De allra flesta som arbetar med försörjningsstöd är utbildade socionomer. Som socionom läser man socialt arbete, juridik, socialrätt, sociologi, psykologi, statsvetenskap och mycket mer. Mitt minne från utbildningen är att vi inte läste speciellt mycket om fattigdom och försörjningsstöd. Ämnet flimrade förbi som hastigast mellan barnutredningar och missbrukshantering. Socionomutbildningen är en bred utbildning och på många sätt en verkligt suverän grund att stå på i arbetslivet.

MEN (det kommer nästan alltid ett men i vår blogg) med tanke på att fattigdom är ett av de allra största sociala problemen i Sverige i dag, som drabbar många människor, så talas det mycket lite om det i utbildningen. Det är av stor vikt att socionomer känner till hur fattigdom påverkar människor och att de har en aning om vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Det är viktigt för att många socionomer kommer att träffa fattiga människor i sitt yrkesliv oavsett var de arbetar. Att kunna lite om fattigdom och att våga prata med de man träffar om ekonomiska frågor skulle vara till stor hjälp för många utsatta personer. Därför tycker jag att det är centralt att socionomutbildningarna i landet pratar mer om dessa frågor. Självklart kan det vara så att olika socialhögskolor i landet pratar olika mycket om dessa frågor i grundutbildningen.

Jag har ägnat kvällen åt att undersöka hur det ser ut på landets universitet och högskolor. Ges det kurser som handlar om fattigdom någonstans? Jag har hittat 4 kurser i hela landet! 2 av dessa är kurser i sociologi som ges vid Högskolan i väst.
De andra två är utbildningar som riktar sig till socialarbetare.
Den ena heter Fattigdom och försörjningsfrågor, och ges vid Göteborgs Universitet och är en kurs på 7,5 hp på grundnivå.
Den andra heter Socialt arbete: Fattigdom och välfärd, som tar plats på Stockholms Universitet och också omfattar 7,5 hp på avancerad nivå.

Det är jätteroligt att se att det finns kurser som tar upp fattigdom. Jag hoppas att det kommer att bre ut sig så att vi får se fler sådana kurser framöver. Jag har till exempel hört att Lunds Universitet kommer att starta en kurs med fokus på fattigdom under 2013, även den på avancerad nivå.