Vem ansvarar för mig?

I gårdagens inlägg skrev vi om en föreläsning om barn, ohälsa och fattigdom som vi lyssnade till under eftermiddagen. Min kollega skrev en del om Elisabet Näslunds del av föreläsningen. Jag kommer idag att filosofera lite kring ett spår i Frank Lindblads föreläsning.

Frank Lindblad forskar bland annat kring varför barn mår så dåligt i ett land där vi har det så bra. Hans forskning är sammanfattad på framtidskommissionens hemsida. Han menar att den allt mer utbredda ohälsa vi ser hos unga människor, alltså unga som är fysiskt friska, men som ändå lider av sömnsvårigheter, huvudvärk och stresskänslor, beror på bieffekter från välfärdssamhället. Han menar, som jag förstod det att välfärdssamhället och de insatser som finns oftast är har en välriktad tanke bakom, men ibland kan få bieffekter som vi inte väntat oss och som påverkar oss på mindre bra sätt.

En av de spår han tog upp var att vi skolas i att lita på samhället i alla möjliga lägen och att vi därmed också har en tendens att lägga över ansvaret på samhället. Vi tycker i allt större utsträckning att det borde finnas någon myndighet som tar tag i alla bekymmer. Detta gör att vi blir maktlösa inför våra egna liv.

Jag har funderat i samma banor i många år. Jag kan uppleva dessa tankar både hos mina klienter, mina kollegor, mina kompisar och inte minst hos mig själv. När det gäller försörjningsstödet har jag starka åsikter om att folk behöver ta sitt ansvar och planera för sin ekonomi. Men på andra områden kan jag vara lika ansvarslös som jag ibland upplever att några av mina sökande är. Jag vill därmed poängtera att jag tror att vi alla är något drabbade av detta.

Det är jätteviktigt och centralt att vi har en fungerande välfärd, som är till stöd när vi inte riktigt räcker till. Jag vill inte på något sätt nedmontera välfärden. Men jag tycker att Frank Lindblad har en poäng när han säger att baksidan av myntet kan vara en passivitet inför vårt eget ansvar. En förväntan att någon annan (en myndighet) alltid träder in.

Så frågan som jag hänger ut här ikväll är om vi kan hitta en medelväg. Ett välfärdssystem som vi kan lita på när vi verkligen behöver det, men också en känsla av att jag själv klarar av att vara ytterst ansvarig för mitt liv.

Nationell mötesplats om försörjningsstöd

De två senaste dagarna har det varit nationell konferens om försörjningsstöd i Kalmar. Konferensen ordnas av Fokus Kalmar, som arbetar med forskning och kunskapsutveckling i socialtjänsten.

Vi var på plats i Kalmar och har fått många nya och gamla tankar och ideér som säkert kommer att visa sig på bloggen inom kort, nu kommer jag dock fokusera mer på mina övergripande intryck från konferensen.

Första dagen bestod av storföreläsningar av forskare, Socialstyrelsen och andra stora namn. Andra dagen var det mindre seminarier, där vi fick lära oss hur andra kommuner arbetar med försörjningsstöd. Det är ett suveränt upplägg. Det är precis så jag vill ha det, jag vill veta vad det senaste är i forskning kring fattigdom och försörjningsstöd, men jag vill också veta hur andra gör och vad som fungerar i andra kommuner.

Det jag saknade lite under dessa dagar var mer handfast forskning kring försörjningsstödet, de forskare som var på plats pratade om historia, makt och nätverkande. I och för sig intressanta ämnen, men jag hade gärna sett lite mer om vad de senaste rönen är. Jag önskar överlag mer forskning om försörjningsstöd, för att jag ska kunna luta mig mot metoder som fungerar och kunna göra ett så bra arbete som möjligt för mina sökande.

Men som sagt, vi kommer återkomma med mer fördjupande inlägg om detta inom kort. Håll ut!


Läs mer om Fokus Kalmar här.