Den tredje förändringen i socialtjänstlagen, giltig från den 1juli i år, har jag inte helt och hållet bestämt vad jag anser om ännu.
Enligt den förändringen ska den individ som sökt och erhållit bistånd löpande i minst sex månader och därefter får, eller sedan tidigare, har en anställning men ändå inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande få behålla 25 % av sin nettoinkomst. Det kallas jobbstimulans och återfinns i 4 kap 1 b § SoL. Syftet är helt enkelt att det ska löna sig att ta ett arbete.
Från att sexmånadersgränsen infaller ska en eventuell beräkning av bistånd för den individ bestämmelsen gäller göras med hänsyn till dessa 25 % löpande under 24 månader. Det gäller oavsett om man under perioder är självförsörjande. Efter de två åren måste individen "kvalificera sig" för att på nytt kunna få jobbstimulans genom att beviljas försörjningsstöd i ytterligare sex månader.
Skälen till att jag ännu inte riktigt bestämt mig för om det är en bra idé eller inte är följande.
För det första görs bedömningen av rätten till bistånd med hänsyn till vad en låginkomsttagare på orten kan ha råd med. En låginkomsttagare på min ort får sällan eller aldrig 25 % extra utbetalt av sin arbetsgivare under en tvåårsperiod. Plötsligt blir det kanske mer lönsamt för en låginkomsttagare att söka försörjningsstöd medan man arbetar än att bara arbeta.
Dessutom är jag fundersam till det faktum att jobbstimulansen ska beräknas per individ, inte per hushåll. Generellt görs bedömningen om rätten till bistånd utifrån ställningstagandet att vuxna som lever tillsammans under äktenskapsliknande former är försörjningsskyldiga gentemot varandra och därmed har gemensam ekonomi. Hur ställer vi oss till om den ena parten inte följer planering och därmed får avslag, avbryts den andres jobbstimulans då? Och om så sker, är det bra eller dåligt?
På samma sätt frågar jag mig om de 25 % som Kim tjänar ihop på sin jobbstimulans endast får sparas eller konsumeras av Kim eller får även Robin som lever med Kim spara dem eller konsumera dem utan att jag ska ta hänsyn till det i min bedömning av biståndet? Jag antar att svaren på dessa frågor kommer att falla på plats med tiden, men ännu har jag inte riktigt fått kläm på vad jag tycker om det.
På samma sätt som med arbetsmarknadsåtgärderna för vuxna så har redan min kommun infört en liknande jobbstimulans som nu slås ut av lagändringen. Baserat på de erfarenheter jag har därifrån så tror att de 25 % kommer att göra stor skillnad för de enskilda individer som får ta del av den och plötsligt får lite marginal i tillvaron och på det viset är lagändringen bra!
Visar inlägg med etikett Socialtjänstlagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Socialtjänstlagen. Visa alla inlägg
3 augusti 2013
Vuxna får erbjudas arbetsmarknadsåtgärder av kommunen
Jag går direkt på ändring nummer två i socialtjänstlagen gällande från den 1 juli.
Den följer samma "arbetslinje" som ungdomarnas rätt att tjäna mer pengar. Socialtjänsten ges möjlighet att även för de sökande som är över 25 år erbjuda praktik eller kompetenshöjande verksamhet när Arbetsförmedlingen inte kan erbjuda några åtgärder. Hittills har bestämmelsen bara gällt de unga under 25 år. Förändringen består i att åldersgränsen i 4 kap. 4 § SoL tas bort.
I och med ändringen blir det alltså behovet som får styra istället för åldern. Det tycker jag är bra! I vår kommun har vi redan en ganska bred sådan arbetsinriktad verksamhet och har kunnat erbjuda sådana tjänster under en längre tid för de som har behovet. Nu finns det tydligt reglerat i lagen och jag hoppas att det kommer att hjälpa många som kanske inte kommer ifråga för åtgärder via Arbetsförmedlingen men som av olika skäl har svårt att komma in på vår allt mer krävande arbetsmarknad med allt orimligare krav.
För mig är det tydligt att vi har en allt större grupp individer som trots en skaplig utbildning och även en hel del arbetslivserfarenhet hamnar utanför och inte får en chans att komma tillbaka efter en tid i arbetslöshet. Så borde vi inte behöva ha det. Många gånger är det färska referenser och en möjlighet för arbetsgivaren att "prova på" arbetstagaren som krävs för att det ska bli tal om anställning. Här kan nu kommunerna hjälpa till! Alltså även denna ter sig vara en lagändring till det bättre om du frågar mig.
Den följer samma "arbetslinje" som ungdomarnas rätt att tjäna mer pengar. Socialtjänsten ges möjlighet att även för de sökande som är över 25 år erbjuda praktik eller kompetenshöjande verksamhet när Arbetsförmedlingen inte kan erbjuda några åtgärder. Hittills har bestämmelsen bara gällt de unga under 25 år. Förändringen består i att åldersgränsen i 4 kap. 4 § SoL tas bort.
I och med ändringen blir det alltså behovet som får styra istället för åldern. Det tycker jag är bra! I vår kommun har vi redan en ganska bred sådan arbetsinriktad verksamhet och har kunnat erbjuda sådana tjänster under en längre tid för de som har behovet. Nu finns det tydligt reglerat i lagen och jag hoppas att det kommer att hjälpa många som kanske inte kommer ifråga för åtgärder via Arbetsförmedlingen men som av olika skäl har svårt att komma in på vår allt mer krävande arbetsmarknad med allt orimligare krav.
För mig är det tydligt att vi har en allt större grupp individer som trots en skaplig utbildning och även en hel del arbetslivserfarenhet hamnar utanför och inte får en chans att komma tillbaka efter en tid i arbetslöshet. Så borde vi inte behöva ha det. Många gånger är det färska referenser och en möjlighet för arbetsgivaren att "prova på" arbetstagaren som krävs för att det ska bli tal om anställning. Här kan nu kommunerna hjälpa till! Alltså även denna ter sig vara en lagändring till det bättre om du frågar mig.
Unga ska inte behöva försörja sina föräldrar
Det har varit ett långt uppehåll i skrivandet. Även den mest hängivne kan ibland behöva ta en paus från jobbtänkandet för att göra annat. Glädjande nog för er trogna läsare känner jag nu att inspirationen återkommer och jag tror mig vara redo att väcka bloggandet till liv igen.
Idag ska enligt kvällspressen bli årets hetaste dag. Värmekänslig som jag är kräver den redan av mig att jag minimerar all fysisk ansträngning för att stå ut. Vad kan då vara lämpligare än att slå mig till ro och fundera på vilka nya aspekter av försörjningsstöd som kan vara intressant att ta upp här.
Kommer genast på att vi från den 1 juli i år har fått tre stora förändringar avseende försörjningsstöd i socialtjänstlagen. Här kommer en kort presentation och reflektion kring en av dessa.
Den handlar om att unga ska få tjäna mer pengar genom arbete utan att pengarna ska räknas med i familjens inkomster när rätten till bistånd beräknas. Unga kan nu tjäna ett helt basbelopp (44 500 kr för 2013) per år utan att det ska påverka rätten till bistånd. Förändringar återfinns i 4 kap. 1 a § SoL.
Det tycker jag är bra! Jag anser att barn och unga aldrig ska behöva känna pressen att de måste försörja sina föräldrar. Unga individer ska istället motiveras att ge sig ut i arbetslivet och känna att det påverkar deras egen livskvalitet till det bättre. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att vi i vuxenvärlden på alla sätt vi kan stimulerar unga till att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden, om det så är via studier, via arbete eller kanske båda i kombination.
Att även de som växer upp i familjer på gränsen till existensminimum nu i högre grad bereds möjlighet att själva påverka sin ekonomiska situation är bra för både individerna och för samhället. Därmed har vi fått en bra lagändring!
16 oktober 2012
Alla lika, alla olika!
En central grej när man handlägger försörjningsstöd är de individuella bedömningarna. Alltså möjligheten att göra lite annorlunda för att situationen kring just den personen är lite annorlunda. Detta är ett fantastiskt verktyg som dessutom Socialstyrelsen hänvisar till som mycket viktigt i sina granskningar och dokument och andra ting som pekar ut hur vi ska arbeta.
Grunden för försörjningsstöd är ganska tydligt reglerad, inte genom socialtjänstlagen, som är en ramlag, men genom förordningar, riktlinjer, kommunala regelverk, domar och liknande. Vi som arbetar med försörjningsstöd kan på generella frågor svara ett tydligt JA eller NEJ på de flesta frågor någon skulle kunna ställa.
Kan man få bistånd till hyra: JA (om man har en hyreskostnad)
Kan man få bistånd till träningskort: NEJ (det ingår kostnader för fritidsaktiviteter i normen)
Kan man få bistånd till guld och diamanter: NEJ (det anses vara över skälig levnadsnivå)
Kan man få bistånd till läkarvård: JA
Och så vidare, och så vidare.
MEN, samtliga svar måste alltid följas av ett: om inte..
För i alla lägen ska vi också väga in just den personens alldeles egen situation och om det finns något i den som gör att vi kan tänka annorlunda i just det fallet. Hyran till exempel ska vara skälig, alltså inte för hög (var gränsen går varierar från kommun till kommun), men om det finns särskilda skäl kan hyran godkännas till en högre nivå. Exempelvis har vi i vår kommun ganska dyra LSS-boenden, och om en person som bor där och därmed kanske inte kan bo någon annanstans så kan den kostnaden beviljas även om den är lite hög och inte skulle beviljats i normalfallet.
Det är detta som är så kul med vårt jobb, och som gör det svårt. För att kunna göra dessa bedömningar krävs det att vi är nyfikna på våra sökande, att vi ställer frågor och att vi utreder om det föreligger undantag eller inte. När vi kan göra det där undantaget känns det ofta bra i magen och klienterna blir ofta glada och nöjda.
Denna lilla detalj i lagstiftningen gör att försörjningsstödet faktiskt kan vara till större hjälp än vad många verkar tro. Det är en inbyggd flexibilitet och ger ett stöd för att kunna hjälpa till. Hade inte den funnits hade man i princip kunnat mata in alla uppgifter i en dator och sedan få ut ett bifall eller avslag. Men nu behövs i stället kvalificerade och duktiga socialarbetare!
Grunden för försörjningsstöd är ganska tydligt reglerad, inte genom socialtjänstlagen, som är en ramlag, men genom förordningar, riktlinjer, kommunala regelverk, domar och liknande. Vi som arbetar med försörjningsstöd kan på generella frågor svara ett tydligt JA eller NEJ på de flesta frågor någon skulle kunna ställa.
Kan man få bistånd till hyra: JA (om man har en hyreskostnad)
Kan man få bistånd till träningskort: NEJ (det ingår kostnader för fritidsaktiviteter i normen)
Kan man få bistånd till guld och diamanter: NEJ (det anses vara över skälig levnadsnivå)
Kan man få bistånd till läkarvård: JA
Och så vidare, och så vidare.
MEN, samtliga svar måste alltid följas av ett: om inte..
För i alla lägen ska vi också väga in just den personens alldeles egen situation och om det finns något i den som gör att vi kan tänka annorlunda i just det fallet. Hyran till exempel ska vara skälig, alltså inte för hög (var gränsen går varierar från kommun till kommun), men om det finns särskilda skäl kan hyran godkännas till en högre nivå. Exempelvis har vi i vår kommun ganska dyra LSS-boenden, och om en person som bor där och därmed kanske inte kan bo någon annanstans så kan den kostnaden beviljas även om den är lite hög och inte skulle beviljats i normalfallet.
Det är detta som är så kul med vårt jobb, och som gör det svårt. För att kunna göra dessa bedömningar krävs det att vi är nyfikna på våra sökande, att vi ställer frågor och att vi utreder om det föreligger undantag eller inte. När vi kan göra det där undantaget känns det ofta bra i magen och klienterna blir ofta glada och nöjda.
Denna lilla detalj i lagstiftningen gör att försörjningsstödet faktiskt kan vara till större hjälp än vad många verkar tro. Det är en inbyggd flexibilitet och ger ett stöd för att kunna hjälpa till. Hade inte den funnits hade man i princip kunnat mata in alla uppgifter i en dator och sedan få ut ett bifall eller avslag. Men nu behövs i stället kvalificerade och duktiga socialarbetare!
10 oktober 2012
Barns ohälsa och barnfattigdom - ur ett annat perspektiv idag
Idag har vi spenderat eftermiddagen på två mycket tänkvärda föreläsningar om barns ohälsa och barnfattigdom i Sverige. Vi lyssnade på Frank Lindblad och Elisabet Näsman från Uppsala. Lindblads föreläsning och forskning om varför barn mår så dåligt när de borde må så bra, var mycket intressant och hans bok Välfärdslandets gåta verkar vara spännande läsning.
I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.
Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.
Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.
För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.
En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.
Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.
I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.
Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.
I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.
Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.
Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.
För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.
En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.
Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.
I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.
Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.
15 augusti 2012
En liten mediabevakning om bostadslöshet
Ett annat önskemål från en läsare var att vi skulle kommentera mer av vad som nämns i media om socialtjänsten. Det var faktiskt en av våra grundtankar när bloggen startades, eftersom vi tyckte att socialtjänstens arbete ofta framställs allt för ensidigt.
Nu har jag hittat en artikel som jag inte vill ifrågasätta eller väga upp med motstridiga erfarenheter från fältet utan som jag vill dela med mig av för jag råkar tycka att den är klok. Det är Inger Leite som varit chef för individ- och familjeomsorgen i den socioekonomiskt utsatta stadsdelen Rosengård i Malmö som skriver om bostadslöshet i Sydsvenskan den 5 augusti.
Det finns inte så mycket att orda om egentligen. Hon har en bra poäng helt enkelt. Många medborgare kommer till socialtjänsten på grund av att de inte har någonstans att bo. De riktigt pålästa hänvisar så klart till socialtjänstlagens portalparagraf och påtalar att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och skall åtgärda akuta behov i väntan på andra lösningar.
Det var bara det lilla bekymret att socialtjänsten inte var tänkt att agera bostadsförmedlare till vanliga människor utan andra sociala problem. Människor skall inte behöva utsättas för påfrestningen att "bli klient" bara för att de saknar bostad. Som bostadspolitiken förs i landet i dag är det, så vitt jag förstår, fler kommuner än min egen som har bostadsbrist och där bostadslösheten ofta har strukturella förklaringar snarare än individuella i många fall.
Detta har även Inger Leite uppmärksammat från sin kommun Malmö. Läs debattartikeln här.
Nu har jag hittat en artikel som jag inte vill ifrågasätta eller väga upp med motstridiga erfarenheter från fältet utan som jag vill dela med mig av för jag råkar tycka att den är klok. Det är Inger Leite som varit chef för individ- och familjeomsorgen i den socioekonomiskt utsatta stadsdelen Rosengård i Malmö som skriver om bostadslöshet i Sydsvenskan den 5 augusti.
Det finns inte så mycket att orda om egentligen. Hon har en bra poäng helt enkelt. Många medborgare kommer till socialtjänsten på grund av att de inte har någonstans att bo. De riktigt pålästa hänvisar så klart till socialtjänstlagens portalparagraf och påtalar att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och skall åtgärda akuta behov i väntan på andra lösningar.
Det var bara det lilla bekymret att socialtjänsten inte var tänkt att agera bostadsförmedlare till vanliga människor utan andra sociala problem. Människor skall inte behöva utsättas för påfrestningen att "bli klient" bara för att de saknar bostad. Som bostadspolitiken förs i landet i dag är det, så vitt jag förstår, fler kommuner än min egen som har bostadsbrist och där bostadslösheten ofta har strukturella förklaringar snarare än individuella i många fall.
Detta har även Inger Leite uppmärksammat från sin kommun Malmö. Läs debattartikeln här.
1 juli 2012
Skälig levnadsnivå
I lagtexten kring försörjningsstöd (Socialtjänstlagen 4 kap 1 §) framgår det att den enskilde genom biståndet ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Detta begrepp är det som hela det svenska biståndssystemet utgår från. Då är det intressant att ta reda på vad lagstiftaren menade med begreppet skälig levnadsnivå.
I lagen definieras inte begreppet närmare, utan vi får leta oss in i förarbetena till lagen för att hitta ledtrådar kring vad som menas. Där kan man se att begreppet skälig levnadsnivå i grund och botten handlar om medborgarnas rätt att få sitt behov av bistånd tillgodosett. Det ekonomiska biståndet behöver därmed utformas på ett sådant sätt att detta uppfylls, skälig levnadsnivå blir då ett uttryck för de minimikrav som ställs på insatserna.
Riksnormen, som vi skrivit om i tidigare inlägg, är bestämd till en nivå som ska täcka de mest grundläggande behoven (mat, kläder etc). Anledningen till att man i lagen inte definierat nivåerna närmare är att det omöjligen går att fastställa vad som är behövligt, då den allmänna standarden i samhället förändras över tid. Man mäter då i stället i relation till vad människor i allmänhet kan kosta på sig. Det är inte meningen att de som behöver ekonomiskt stöd ska halka efter den allmänna ekonomiska utvecklingen i alltför stor utsträckning (då pratar vi alltså om de biståndsbehövande som grupp).
Utöver riksnormen beviljas som ni vet också kostnader som inte kan schabloniseras. Dessa ska beviljas till skäliga kostnader och här mäter man kostnaderna i relation till vad en låginkomsttagare på orten kan kosta på sig. Detta gäller till exempel bostadskostnader. Socialstyrelsen har i sina riktlinjer också fastställt att i alla bedömningar som är utöver riksnormen ska en individuell bedömning göras. Om vi stannar vid boendekostnaderna kan det således vara så att en person som bor i Göteborg kan beviljas högre kostnad för boendet är en person i Nässjö, eftersom de allmänna bostadskostnaderna i större orter i allmänhet är högre än de i mindre orter. Men i andra hand görs också en bedömning som kan innebära att Nisse och Lisa som båda bor i Nässjö kan beviljas olika kostnader för boende, beroende på hur deras individuella situation ser ut (det kan vara så att Lisa har ett funktionshinder som innebär att hon behöver bo i en anpassad lägenhet, som kostar mer).
Sammanfattningsvis kan man säga att regering och riksdag fastställt att skälig levnadsnivå utgår från en jämförelse med vad en låginkomsttagare på orten har råd med. Vidare har Socialstyrelsen fastställt att i alla bedömningar ytterst bygger på individens behov av hjälp. Detta gör att begreppet skälig levnadsnivå är oerhört svårt att definiera närmare.
I verkligheten bygger de individuella bedömningarna på den kunskap som socialsekreteraren har kring lagstiftning, riktlinjer, domar och liknande, men också i stor utsträckning på den kunskap som socialsekreteraren har kring de sökande som de möter. Det är därför, mina vänner, som mötet med individerna är så viktigt.
Som hjälp kring detta inlägg har jag läst i Socialstyrelsens kartläggning om skälig levnadsnivå.
I lagen definieras inte begreppet närmare, utan vi får leta oss in i förarbetena till lagen för att hitta ledtrådar kring vad som menas. Där kan man se att begreppet skälig levnadsnivå i grund och botten handlar om medborgarnas rätt att få sitt behov av bistånd tillgodosett. Det ekonomiska biståndet behöver därmed utformas på ett sådant sätt att detta uppfylls, skälig levnadsnivå blir då ett uttryck för de minimikrav som ställs på insatserna.
Riksnormen, som vi skrivit om i tidigare inlägg, är bestämd till en nivå som ska täcka de mest grundläggande behoven (mat, kläder etc). Anledningen till att man i lagen inte definierat nivåerna närmare är att det omöjligen går att fastställa vad som är behövligt, då den allmänna standarden i samhället förändras över tid. Man mäter då i stället i relation till vad människor i allmänhet kan kosta på sig. Det är inte meningen att de som behöver ekonomiskt stöd ska halka efter den allmänna ekonomiska utvecklingen i alltför stor utsträckning (då pratar vi alltså om de biståndsbehövande som grupp).
Utöver riksnormen beviljas som ni vet också kostnader som inte kan schabloniseras. Dessa ska beviljas till skäliga kostnader och här mäter man kostnaderna i relation till vad en låginkomsttagare på orten kan kosta på sig. Detta gäller till exempel bostadskostnader. Socialstyrelsen har i sina riktlinjer också fastställt att i alla bedömningar som är utöver riksnormen ska en individuell bedömning göras. Om vi stannar vid boendekostnaderna kan det således vara så att en person som bor i Göteborg kan beviljas högre kostnad för boendet är en person i Nässjö, eftersom de allmänna bostadskostnaderna i större orter i allmänhet är högre än de i mindre orter. Men i andra hand görs också en bedömning som kan innebära att Nisse och Lisa som båda bor i Nässjö kan beviljas olika kostnader för boende, beroende på hur deras individuella situation ser ut (det kan vara så att Lisa har ett funktionshinder som innebär att hon behöver bo i en anpassad lägenhet, som kostar mer).
Sammanfattningsvis kan man säga att regering och riksdag fastställt att skälig levnadsnivå utgår från en jämförelse med vad en låginkomsttagare på orten har råd med. Vidare har Socialstyrelsen fastställt att i alla bedömningar ytterst bygger på individens behov av hjälp. Detta gör att begreppet skälig levnadsnivå är oerhört svårt att definiera närmare.
I verkligheten bygger de individuella bedömningarna på den kunskap som socialsekreteraren har kring lagstiftning, riktlinjer, domar och liknande, men också i stor utsträckning på den kunskap som socialsekreteraren har kring de sökande som de möter. Det är därför, mina vänner, som mötet med individerna är så viktigt.
Som hjälp kring detta inlägg har jag läst i Socialstyrelsens kartläggning om skälig levnadsnivå.
22 juni 2012
Socialtjänstlagen
Arbetet med försörjningsstöd utgår i grund och botten från en enda lagparagraf:
Socialtjästlagen 4 kap. 1 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
/.../
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Lag (2010:52).
Paragrafen reglerar försörjningsstödet och är som ni ser inte särdeles specifik. Hela socialtjänstlagen är en ramlag och det innebär i princip att lagen bara ger en ram för hur biståndet ska utformas. Sedan regleras den ytterligare av socialtjänstförordningen, av riktlinjer från socialstyrelsen och av kommunernas egna riktlinjer.
Det finns ytterligare några paragrafer i Socialtjänstlagen som är intressanta i samband med försörjningsstöd.
Socialtjänstlagen 1 kap. 1 §
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet.
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Detta är socialtjänstlagens så kallade portalparagraf som ger tonen för hela socialtjänstens grundsyn. Den bygger alltså på att människor i så stor utsträckning som möjligt ska ges möjlighet att stå på egna ben.
Hela 4:e kapitlet i Socialtjänstlagen fokuserar på försörjningsstödet och 9:e kapitlet fokuserar på återkrav. Jag kommer säkert att dyka in mer i socialtjänstlagen. Men för dig som inte vill tåla dig till den dagen kommer kan jag rekommendera att läsa Socialtjänstlagen själv.
Socialtjästlagen 4 kap. 1 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
/.../
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Lag (2010:52).
Paragrafen reglerar försörjningsstödet och är som ni ser inte särdeles specifik. Hela socialtjänstlagen är en ramlag och det innebär i princip att lagen bara ger en ram för hur biståndet ska utformas. Sedan regleras den ytterligare av socialtjänstförordningen, av riktlinjer från socialstyrelsen och av kommunernas egna riktlinjer.
Det finns ytterligare några paragrafer i Socialtjänstlagen som är intressanta i samband med försörjningsstöd.
Socialtjänstlagen 1 kap. 1 §
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet.
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Detta är socialtjänstlagens så kallade portalparagraf som ger tonen för hela socialtjänstens grundsyn. Den bygger alltså på att människor i så stor utsträckning som möjligt ska ges möjlighet att stå på egna ben.
Hela 4:e kapitlet i Socialtjänstlagen fokuserar på försörjningsstödet och 9:e kapitlet fokuserar på återkrav. Jag kommer säkert att dyka in mer i socialtjänstlagen. Men för dig som inte vill tåla dig till den dagen kommer kan jag rekommendera att läsa Socialtjänstlagen själv.
3 mars 2012
Robin Hood
När jag började jobba med försörjningsstöd och folk frågade vad jag gjorde på jobbet sa jag att jag gör ungefär samma sak som Robin Hood; tar från de rika och ger till de fattiga. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra liknelse, även om världen inte riktigt är så enkel. Den största skillnaden är kanske att jag inte är laglös utan jobbar i enlighet med lagen. Jag är på samma sida som sheriffen i Nottingham kan man säga... Då låter det plötsligt inte så bra längre. Han håvar ju bara in skattepengar.
Det fina med svensk socialtjänstlag är dock att socialsekreteraren företräder medborgarens rättigheter snarare än sheriffens. Så mitt uppdrag är inte att spara på pengarna utan att tillgodose medborgarnas ekonomiska behov, enligt lag och regelverk så klart.
Robin Hood har varit min favorithjälte sedan jag var liten. Tänk att jag nu som vuxen, gör samma sak som han gör. Snacka om att leva ut sina drömmar!
Det fina med svensk socialtjänstlag är dock att socialsekreteraren företräder medborgarens rättigheter snarare än sheriffens. Så mitt uppdrag är inte att spara på pengarna utan att tillgodose medborgarnas ekonomiska behov, enligt lag och regelverk så klart.
Robin Hood har varit min favorithjälte sedan jag var liten. Tänk att jag nu som vuxen, gör samma sak som han gör. Snacka om att leva ut sina drömmar!
11 januari 2012
Lite mer om riksnormen
Har vi skrivit något om vad riksnormen är för något tidigare?
Kanske något litet. Här kommer litet mer.
Riksnormen är baserad på konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör. Resultatet av studierna återspeglar vad det kostar att uppnå det som kallas skälig levnadsnivå i Sverige, alltså varken en miniminivå eller en lyxnivå av konsumtion utan en nivå som ska motsvara ungefär vad låginkomsttagare har råd med och kan prioritera.
Riksnormen är uträknad per månad och för en ensamstående utan barn ligger den på 3 840 kr år 2012. År 2011 låg den på 3 720 kr. Med den inkomsten varje månad förväntas hela årets kostnader för de produkter som bör finnas i ett hushåll för att man ska kunna klara av vardagen på ett tillfredsställande vis vara täckta. Exempel på vilka utgifter vi talar om här är mat, schampo, kläder och skor, toalettpapper, böcker, dammsugarpåsar, plåster, glödlampor, biobesök och simhallsbesök. Det kräver tämligen nogsam planering av hushållskassan eftersom det inte finns någon egentlig marginal att tala om.
Det är alltså riksnormen som är grunden för hur mycket pengar man får om man söker ekonomiskt bistånd och den regleras av 4 kap 3 § 1 punkten i Socialtjänstlagen. Det är regeringen som varje år fastställer riksnormen genom en ändring i Socialtjänstförordningen.
Ojojoj, tänker du nu, 3 840 kr täcker ju inte ens min hyra! Det stämmer. Kostnad för hyra och el är inte inräknat i riksnormen. De utgifterna ingår i vad som kallas skäliga kostnader utanför riksnormen och regleras av 4 kap 3 § 2 punkten i Socialtjänstlagen. Försörjningsstöd kan alltså beviljas även för utgifter som hyra och el och hemförsäkring, medlemskap i a-kassa och resekostnad till och från arbete.
Sen finns det en tredje grupp utgifter som också kan beviljas. Det handlar om Livsföring i övrigt och ingår inte i riksnormen för de klassas inte som lika frekvent återkommande och eftersom försörjningsstöd är tänkt att vara en tillfällig ekonomisk lösning är det inte säkert att alla som beviljas försörjningsstöd har behov av dessa utgifter. Till livsföring i övrigt hör utgifter som hälso- & sjukvård, tandvård, glasögon, hemutrustning, flyttkostnader, spädbarnsutrustning, avgifter för kommunal service och umgängesresor.
Pengar utbetalas aldrig utan utredning. Utgifterna i både gruppen skäliga kostnader utanför riksnormen och livsföring i övrigt utreds i varje enskilt fall och det kan se lite olika ut från kommun till kommun hur behovet tillgodoses. Men grundförutsättningen är följande; Om den månatliga beräkningen av den enskildes ekonomi visar att han eller hon saknar tillräckliga inkomster för att bekosta de utgifter som redogjorts för ovan, och själv har gjort vad han eller hon kan för att försörja sig så föreligger rätt även till dessa kostnader.
Nu får det vara bra för idag. Om ni har frågor på detta, eller invändningar eller tillägg, hör av er! Rätt ska vara rätt.
Ni kan läsa Socialtjänstförordningen här.
Mer om riksnormen här.
Kanske något litet. Här kommer litet mer.
Riksnormen är baserad på konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör. Resultatet av studierna återspeglar vad det kostar att uppnå det som kallas skälig levnadsnivå i Sverige, alltså varken en miniminivå eller en lyxnivå av konsumtion utan en nivå som ska motsvara ungefär vad låginkomsttagare har råd med och kan prioritera.
Riksnormen är uträknad per månad och för en ensamstående utan barn ligger den på 3 840 kr år 2012. År 2011 låg den på 3 720 kr. Med den inkomsten varje månad förväntas hela årets kostnader för de produkter som bör finnas i ett hushåll för att man ska kunna klara av vardagen på ett tillfredsställande vis vara täckta. Exempel på vilka utgifter vi talar om här är mat, schampo, kläder och skor, toalettpapper, böcker, dammsugarpåsar, plåster, glödlampor, biobesök och simhallsbesök. Det kräver tämligen nogsam planering av hushållskassan eftersom det inte finns någon egentlig marginal att tala om.
Det är alltså riksnormen som är grunden för hur mycket pengar man får om man söker ekonomiskt bistånd och den regleras av 4 kap 3 § 1 punkten i Socialtjänstlagen. Det är regeringen som varje år fastställer riksnormen genom en ändring i Socialtjänstförordningen.
Ojojoj, tänker du nu, 3 840 kr täcker ju inte ens min hyra! Det stämmer. Kostnad för hyra och el är inte inräknat i riksnormen. De utgifterna ingår i vad som kallas skäliga kostnader utanför riksnormen och regleras av 4 kap 3 § 2 punkten i Socialtjänstlagen. Försörjningsstöd kan alltså beviljas även för utgifter som hyra och el och hemförsäkring, medlemskap i a-kassa och resekostnad till och från arbete.
Sen finns det en tredje grupp utgifter som också kan beviljas. Det handlar om Livsföring i övrigt och ingår inte i riksnormen för de klassas inte som lika frekvent återkommande och eftersom försörjningsstöd är tänkt att vara en tillfällig ekonomisk lösning är det inte säkert att alla som beviljas försörjningsstöd har behov av dessa utgifter. Till livsföring i övrigt hör utgifter som hälso- & sjukvård, tandvård, glasögon, hemutrustning, flyttkostnader, spädbarnsutrustning, avgifter för kommunal service och umgängesresor.
Pengar utbetalas aldrig utan utredning. Utgifterna i både gruppen skäliga kostnader utanför riksnormen och livsföring i övrigt utreds i varje enskilt fall och det kan se lite olika ut från kommun till kommun hur behovet tillgodoses. Men grundförutsättningen är följande; Om den månatliga beräkningen av den enskildes ekonomi visar att han eller hon saknar tillräckliga inkomster för att bekosta de utgifter som redogjorts för ovan, och själv har gjort vad han eller hon kan för att försörja sig så föreligger rätt även till dessa kostnader.
Nu får det vara bra för idag. Om ni har frågor på detta, eller invändningar eller tillägg, hör av er! Rätt ska vara rätt.
Ni kan läsa Socialtjänstförordningen här.
Mer om riksnormen här.
7 november 2011
En socialtjänst kan vara hur dålig som helst
TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.
Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.
För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen. Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.
För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.
Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.
Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.
Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.
Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.
För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen. Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.
För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.
Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.
Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.
Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)