Barnfattigdomens varande och ickevarande

Igår visade uppdrag granskning ett reportage om barnfattigdom. Reportaget har väckt stor debatt i media idag och vi väljer att i det här skedet länka till olika artiklar i debatten.

Svenska Dagbladet publicerar ett antal artiklar idag. Scrolla ner på sidan i länken så hittar ni dem

Uppdrag granskning har en temasida efter gårdagens program.

Sveriges radio skriver om det hela.

På DN får Susanna Alakoski en syl i vädret.

Professor Tapio Salonen intervjuas av Aftonbladet.

Jag kan tänka mig att vi återkommer i ämnet om någon dag för ett lite mer åsiktstätt inlägg. Håll till godo med andras ord så länge!

Var går gränsen för arbetet med jämställdhet?

Låt oss presentera:
Dagens gästbloggare - en socionomstudent som arbetar extra med försörjningsstöd.

Som sista projekt innan socionomexamen ska jag med två kursare komma med några interventioner för att lösa ett socialt problem. Inom arbetet med försörjningsstöd har jag uppmärksammat att många kvinnor går hemma under lång tid då de tar ut föräldradagar. Familjer där flera barn föds tätt eller familjer som kommer som flyktingar till Sverige med tre, fyra barn har många föräldradagar som de måste ta ut för att rätt till försörjningsstöd ska föreligga. När ofta endast den ena föräldern tar ut alla dagarna (utom de 60 dagar som är reserverade för den ena föräldern) kommer detta innebära att denne fråntas möjligheter att få stöd och hjälp till självförsörjning genom diverse arbetsmarknadsåtgärder eller studier för kompetenshöjning, som svenska för invandrare.

Kanske är detta något som kvinnan, som det i de flesta fall handlar om, tycker är tryggt, skönt och bra eller ser hon detta som en fälla? Oavsett hur har forskning påvisat svårigheter att återgå till arbete efter att ha varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.

I arbetet med försörjningsstöd ska socialsekreterare arbeta för att frigöra samt utveckla den enskildes ”egna resurser så att bistånd inte utformas så att det blir passivitet och leder till bidragsberoende. Frihet och självbestämmande ska vara vägledande och innebär att den enskilde bestämmer om denne vill ta emot erbjudanden om viss social tjänst. Detta betyder dock inte att socialnämnden ska vara kravlös. Ett krav är att den enskilde efter bästa förmåga ska bidra till sin försörjning”, enligt RÅ 2009 ref 103.

Sedan 1 januari 2012 finns jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan de föräldrar få som delar sina föräldradagar lika, desto mer lika ju mer pengar dock maximalt 13 500 kr/barn. Utifrån kanske både lagmässiga och moraliska skäl kan det vara svårt att ställa krav på familjer att dela föräldradagarna jämnt för att på så vis vara berättigad denna inkomst, främst utifrån självbestämmanderätten. Interventionen kan istället bestå utav att uppmuntra till att dela föräldradagarna för att på så vis få denna inkomst. Inkomsten kommer dock att dras av från försörjningsstödet och denna ekonomiska morot kommer därför inte till nytta för de föräldrar som är några tusenlappar ifrån självförsörjning.

Men var går gränsen för självbestämmande? Var går gränsen för att en socialsekreterare ska kunna arbeta för jämställdhet föräldrarna emellan som kan leda till att båda i paret når självförsörjning istället för enbart den ena?

Utifrån ett barnperspektiv skulle det vara av stor nytta både att ha nära kontakt med båda sina föräldrar, men också av att båda föräldrarna har kommit väl in i samhället och kan det svenska språket. Det gynnar även läxläsningen. Utifrån ett genusperspektiv är det viktigt att båda föräldrarna kan känna sig självständiga och inte vara helt beroende av den andre.

Ett av våra förslag är att denna ekonomiska morot, som ju jämställdhetsbonusen är, skulle komma även föräldrar som uppbär försörjningsstöd till nytta. Detta genom att t ex behålla 50% av jämställdhetsbonusen som skulle bli runt 1500 kr/månad när den förälder som tagit ut minst tar ut en månads föräldradagar. För att detta skulle ske måste ett beslut fattas i socialnämnden om att detta arbetssätt är godkänt. Om inte detta skulle ske vore det ändå bra att just börja uppmuntra föräldrar att dela sin föräldraledighet. Det har visat sig att många pappor inte ens vet att de får lov att ta ut mer än 60 dagars ledighet, då de tror att resterande dagar tillhör mamman.

En upplysning om ett jämnt uttags fördelar vore därför av många anledningar till stor nytta.

Haddile och den tredje statsmakten

Jag kan tänka mig att flera av er som läser har undrat vad vår åsikt är om uppståndelsen kring flickan Haddile. Skall hon få stanna i Sverige och vad är bäst för henne? Även om ni inte undrar så tänker jag dela med mig av en fundering på ämnet.

Hur media har behandlat ärendet är ett skolexempel på vad denna blogg är tänkt att vara en motvikt till. Läs mer om vad vårt syfte är här nere i högerspalten.

Journalister har en enorm makt när det gäller att sätta både agenda och ton på debatterna som förs i samhället. De skall både granska makthavare och sprida information på ett så korrekt sätt som möjligt. De har en mycket viktig uppgift i en demokrati. Ibland förstår jag dock inte vilken agenda som ligger på bordet hos denna vår tredje statsmakt.

I detta skolexempel ligger fokus, som vanligt, på individen; en liten söt och oskyldig flicka som väcker känslor hos de flesta. Anställda på Migrationsverket och på socialtjänsten kritiseras i media för att inte ha något hjärta och för att å ena sidan slita flickan från sitt sammanhang och å andra sidan inte försöka återförena henne med sin biologiska mamma. Denna kritik delas frikostigt ut trots att ärendet är sekretessbelagt och ingen i mediabranschen rimligtvis borde ha tillräcklig insyn för att kunna ha belägg för sådana åsikter.

Det är mänskligt att bli emotionellt engagerad i ett fall som Haddiles. Det vore konstigt om journalister inte också blev det. Men förmåga till eftertänksamhet är också mänskligt och i skolan lär vi oss att vara källkritiska, inte minst journalisterna. Ibland verkar det dock som att källkritik och eftertänksamhet inte får vara förhärskande i granskningen av myndigheter.

Därför ställer jag mig frågorna; i enlighet med vilken agenda är det meningsfullt att svartmåla tjänstemän som hjärtlösa eller oberörda så som jag beskrivit ovan? Varför utgå från att de män och kvinnor som arbetar med dessa frågor inte gör sitt bästa för att fatta lagenliga beslut som blir så bra som möjligt för individen? Har journalisterna funderat över vad deras ord gör med medborgarnas syn på sina myndigheter? Funderar de på vad konsekvenserna blir av att underminera myndigheternas arbete?Anser inte journalisterna som ägnar sig åt sådan ensidig verklighetsbeskrivning att de har ett ansvar för att det blir mycket svårare för oss myndighetsutövare att utföra vårt arbete om vi på grund av okunskap, förakt och rädsla har dåligt rykte? Om media hade valt att belysa sådana här fall från en annan vinkel så hade det gynnat både oss som arbetar på myndigheterna och de som söker våra tjänster.

Men av någon anledning verkar det som att journalister och gemene man lätt får minnesförlust när ärenden som dessa kommer i rampljuset. Man glömmer att tjänstemän på Migrationsverket och på socialtjänsten har en skyldighet att följa de lagar, regler och föreskrifter som finns upprättade. Syftet med det är naturligtvis att hanteringen av dessa känsliga ärenden skall vara rättssäkra och för att alla individer skall vara lika inför lagen. Att vilja vara snäll är inte en variabel som får spela in i beslutsfattandet, men inte heller att vara elak.

Jag säger inte att tjänstemän är felfria eller opartiska, naturligtvis inte, det är ingen. Jag utgår däremot från att de allra flesta som arbetar på Migrationsverket, liksom på socialtjänsten, är godhjärtade och kompetenta. Människor är nämligen oftast det. När misstag begås tycker jag inte heller att det finns skäl för medial straffavrättning av den enskilde tjänstemannen för påstådd inkompetens eller brist på medkänsla.

Däremot går det alldeles utmärkt och finns goda skäl att granska myndigheter och ge konstruktiv kritik av regelverk utan att svartmåla individer och utsätta barn för onödig mediabevakning. Det går att ha en diskussion om under vilka omständigheter som arbetet måste utföras och om det är en rimlig arbetsbelastning på tjänstemännen. Man kan titta närmare på utredning och beslutsfattande och vilka omständigheter som inte går att bortse från under ärendegången samt vilka skyldigheter, begränsningar och möjligheter tjänstemännen har att individanpassa sina beslut.

Media kan välja att lägga debatten på en folkbildande nivå. Medborgare kan få ökat förtroende för de instanser vi bekostar med våra skattepengar och de svåra besluten som skall fattas. Dessutom kan då felaktigheter i regelverket, som måste ändras för att öka rättssäkerhet och likheten inför lagen, belysas.

Så skulle jag önska att media bevakade socialtjänsten och Migrationsverket.

Barnfattigdom

I veckan publicerades det en artikel på sr.se om barnfattigdom. Den handlade om en undersökning som UNICEF gjort i 35 länder där man dels mätt antalet fattiga barn i länderna, där Sverige hamnar på en 8:e plats, vilket Christina Heilborn, som arbetar som barnrättsjurist på Unicef tycker är en bra placering.
Sämre blir det när man mätte hur bra hjälp dessa barn får, då kom Sverige på 22:a plats. Detta innebär alltså i klartext att de barn som lever under de fattigaste förhållandena i Sverige får det allt sämre och att vi inte är bra på att fånga upp dessa barn och se vilka insatser som är till hjälp för dem.


Jag kan tycka att vi inte ska vara nöjda med varesig en 8:e plats eller en 22:a plats. Det borde vara ett mål att vara sämst i världen på barnfattigdom. Alltså att så få barn som möjligt lever under fattigdomssträcket, och att de barn som trots allt gör det ska få så bra hjälp som möjligt för att inte hamna i utanförskap.

Det finns uppenbarligen 7 länder som har färre fattiga barn och 21 länder som jobbar bättre med de fattiga barn de har än vad Sverige gör. Det uppenbara borde vara att fråga dessa vad de gör som fungerar och sen undersöka om dessa insatser är möjliga att genomföra i Sverige.

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

"Snart gör vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!"

I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.

I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.

Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!

Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.

Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.

Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?

Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.

Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.

Gomorron Sverige! Dags att vakna!

I morse på svt 1 kunde man till sin frukost få en tugga klokskap från 14:årige Dusan i Malmö som är trött på våldet och höjer sin röst ihop med RGRA och Behrang Miri. De lyfte vikten av att inte se den senaste tidens våldsökning i Malmö som en fråga om etnicitet utan som en fråga om socioekonomiskt utanförskap och vad det kan göra med barn och unga att befinna sig i sådant.

I ett land där inkomstskillnaderna ökat de senaste åren och där allt fler får det allt bättre men där en grupp inte hänger med utan fastnar på en inkomstnivå långt under genomsnittet är det inte konstigt att en del av individerna i den gruppen ser sig om efter tillhörighet någon annanstans där det möjligen också kan erbjudas bättre ekonomiska förutsättningar, även om det innebär en del risker. Det är långt ifrån rätt och det är verkligen inte acceptabelt men det är heller inte helt svårt att förstå.

Lyssna på Dusan som istället för att hänga på gatan nu lägger sin energi på att spela musik och kämpa för romers rättigheter. Förhoppningsvis är Dusan långt ifrån ensam där ute och förhoppningsvis får han med sig fler när han visar alternativa vägar för jämnåriga på villovägar. Av detta klipp blir jag hoppfull!

Fortsatt trevlig Trettondagsafton!

Fattigare och fattigare

Häromdagen publicerades det en artikel i DN om att inkomstklyftorna ökar. Artikeln stämmer bra överens med den forskning som görs i ämnet. De 10 fattigaste procenten blir allt fattigare och de rikaste blir allt rikare. Alla inkomstgrupper utom de 10 fattigaste procenten har ökat sin disponibla inkomst, vilket innebär att de allra flesta svenskar faktiskt får det bättre.

Frågan är om vi inte kan vara nöjda med det? Man kanske inte kan räkna med att alla når framgång, att alla har jobb, eller att alla kan bli rikare och rikare? Är inte 90 % ändå en ganska bra siffra?
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi som har ökat våra inkomster kan vara nöjda med att vi själva får det bättre. Välfärden ska vara till för alla. Jag vill att Sverige ska vara ett land där barn kan växa upp i trygga miljöer, där föräldrar ska kunna ge sina barn en skälig levnadsnivå. Även de som har det allra sämst ska kunna få ta del av att den svenska ekonomin är relativt god. I stället är det på deras bekostnad som vi andra får det bättre. De fattigaste blir fattigare. De har inte råd med samma standard som de hade för fem eller tio år sedan. Det är upprörande!

Bättre för barnfamiljer

Nu är den äntligen här! Det vi alla har väntat på... Riksnormen 2012!!!

I år har regeringen valt att höja normen för barnfamiljer med äldre barn och ungdomar mer än vad som är motiverat av inflationen. Det är glädjande för att regeringen valt att satsa på dessa familjer. Det visar att debatten i media om barnfattigdom under 2011 har gjort någon nytta. Kanske kan den nya normen göra utanförskapet något mindre.


Meddelandebladet verkar inte vara klar ännu men Socialstyrelsens artikel hittar du om du klickar på länken. Regeringens pressmeddelande finns här.



Regeringen har under december månad varit väldigt aktiva, de har nämligen också fattat beslut om att höja bostadsbidraget för barnfamiljer och för unga personer utan barn. Detta är också glädjande. Det innebär att en del personer och familjer som bara precis är självförsörjande får aningen större marginaler, det kan också innebära ett några av dem som inte är självförsörjande, men bara ligger precis under normen kanske kan komma över normen och bli självförsörjande.

Lite mer om detta finns på Försäkringskassans hemsida.

Julkalendern

Årets julkalender på Sveriges Radio handlar om fattiga barn, eller snarare ett fattigt barn. I dagens avsnitt kan man höra samtal mellan flickan och modern, som säkert förekommer i fattiga familjer i verkligheten. Känslor som fattiga barn säkert känner i verkligheten.

Surfa in på sr.se och lyssna på dagens avsnitt.

Hur ska vi minska antalet barn som vräks?

Under hösten har det pratats och skrivits en del i media om att det är för många barn som vräks runt om i vårt avlånga land. Vad som är för många är så klart relativt men en nollvision borde inte vara en orimlig tanke eftersom inget barn ska behöva uppleva hemlöshet.

Barnombudsmannen (BO) och Kronofogdemyndigheten (KFM) kräver nu lagändringar för att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande mot vräkning av barnfamiljer. Ett antal kommuner har varit inblandade i samtal kring frågan och detta har lett fram rekommendationer på både lagändringar och insatser i kommunerna:

- Fler resurser ska avsättas hos kommunerna för att förebyggande kunna söka upp de barnfamiljer som har en eller flera hyresskulder för att erbjuda hjälp att reda ut de ekonomiska bekymren.
- Det rekommenderas också att hyresvärdarna blir skyldiga att genast skicka varningsbrev till socialtjänsten när en barnfamilj inte betalat sin hyra för att familjen tidigt ska kunna få stöd av kommunen.
- Ytterligare en önskan är att socialtjänsten blir bättre på att tala med de barn som riskerar att drabbas av vräkning. Både för att få en förståelse för hur barnen påverkas av vräkningen och för att förklara för barnen vad som händer.

BO och KFM å sin sida föreslår två lagändringar, eller tillägg till socialtjänstlagen:
- Socialtjänsten ska vara skyldig att arbeta uppsökande när barn riskerar att bli vräkta, en så kallad vräkningsbestämmelse.
- Det föreslås också att socialtjänsten ska ha möjlighet att säkerställa att hyran betalas direkt till hyresvärden när det är en familj som redan uppbär försörjningsstöd som riskerar att vräkas.

Förslagen är inte oskäliga. Sedan folkhemmen med sin då förhållandevis höga standard byggdes upp för ett halvt sekel sedan har bostadsbrist åter blivit ett förvånansvärt stort socialt problem i Sverige. Det är därför inte konstigt att socionomer i större utsträckning också arbetar med bostadsfrågor på olika sätt för att komma tillrätta med problemen. Även om det kan tyckas konstigt eftersom socionomer varken bygger eller handlar med hus. Idag meddelar hyresvärdar sin socialnämnd eller motsvarande när en hyresgäst blir uppsagd, sen ser det olika ut hur socialtjänsten arbetar vidare med frågan. Med stor sannolikhet kommer en insats varje gång en barnfamilj inte betalar sin hyra att resultera i ännu mer arbete för de flesta kommuner.

Det är onekligen så att förslagen kommer att kräva omorganisering av resurser eller tillsättning av personal i många kommuner. Det är ett omfattande arbete som föreslås. Om det gör skillnad för våra barn så är det bra. Om det går att genomföra utan att de socialarbetare som ska arbeta med ovanstående får en orimlig arbetsbelastning är det också bra.

Jag vill lämna dig, kära läsare, med en liten tankeställare. Debatten kring de vräkta barnen har i viss mån handlat om att kommunerna (socialtjänsten) inte tar sitt yttersta ansvar för barnen. Syftet med den här bloggen är att, när det behövs, visa på en annan sida av myntet. Ofta (jag har inga exakta siffror, men så är det i vår kommun) har socialtjänsten varit inblandad i de familjer där barn riskerar att bli vräkta och arbetat hårt för att avhjälpa problemet. I vissa fall lyckas dock socialtjänsten inte. Det kan ha många orsaker. Det kan handla om faktisk oförmåga hos föräldrarna och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ge det stöd som behövs för att föräldrarna ska lyckas. Det kan vara fel ställda krav på olika sätt och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ställa rätt krav. Men det kan också handla om föräldrar som inte är intresserade av att samarbeta och bidra på sitt sätt. Dessa föräldrar finns och är en svår grupp att arbeta med. Lagstiftningen är baserad på frivillighet och då kan också en del människor komma i kläm, tyvärr, eftersom glappet till tvångsinsatser är stort. Det är viktigt att det egna ansvaret inte glöms bort. Jag tror inte att svenska folket vill ha en socialtjänst som inte ger individen ett eget val och ansvar för sin situation. Då tror jag att vi dels skulle riskera att få en "curling-socialtjänst" och dels skulle de medmänniskor som vi vill hjälpa tappa initiativförmågan och makten över sitt eget liv. Med det sagt är det bra att socialtjänsten har ett tätt samarbete med hyresvärdarna i sin kommun. Det kan göra stor skillnad för barnen.

Du kan läsa mer här.