Samboskap på olika villkor

Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.

Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.

Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.

Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.

Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.

Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.

För det är fult!

Ett vanligt förekommande steg mot självförsörjning som mina sökande kan genomgå är praktik. Det kan vara praktik via Arbetsförmedlingen eller kommunen i syfte att arbetsträna, få nya referenser, få relevant arbetslivserfarenhet, träna svenska eller provjobba inför en faktisk anställning. Det finns många goda skäl till praktik varav "förvaring" eller "vuxendagis" som det pratas om ibland i samhällsdebatten inte kvalificerar sig.

Den senaste tiden har jag vid alldeles för många tillfällen varit med om att sökande som står nära arbetsmarknaden får praktik som provjobb inför en lovad anställning och därefter blir utnyttjade av arbetsgivaren.

Jag har varit med om arbetsgivare som lovar dyrt och heligt, både till mig, arbetsförmedlaren, arbetsmarknadskonsulenten och till den sökande att efter en månads provjobb blir det heltidsanställning. En månad blir sen förlängd till tre månader, tre månader förlängs till sex månader. Allt på grund av att arbetsgivaren är "osäker på den sökandes arbetsförmåga".

Under praktiktiden sliter den sökande hårt för att visa sig duglig och för att få det efterlängtade arbetet. Det händer att den sökande, i ren desperation, ställer upp och praktiserar mer än heltid för att visa sin kompetens. Det godkänns aldrig av Arbetsförmedling och socialtjänst och kommer därför sällan till vår kännedom så vi kan göra något åt det, förrän det är försent. Under tiden lever den sökande på existensminimum och arbetsgivaren betalar ingenting för gratis arbetskraft som är absolut duglig.

I slutändan har anställningen brunnit inne eller blivit tillfällig deltidsanställning.

I många fall fungerar kontakten med arbetsgivaren utmärkt, ovanstående exempel är trots allt undantag, men det är undantag som inte borde finnas alls. När de klumpar ihop sig som de gjort för mina sökande den senaste tiden så blir problemet tydligare och jag blir arg. Den sökande själv och "det sociala skyddsnätet" bestående av Arbetsförmedling och socialtjänst i det här fallen gör sin del av jobbet för att minska utanförskapet i samhället. Arbetsgivaren måste också göra sin del genom att hålla vad hen lovar och inte fuska till sig gratis arbetskraft och utnyttja den till max. För det är fult!