Låna pengar för att skolan inte klarade av mig...

Som ni vet stöter vi på många väldigt utsatta medborgare i vårt arbete. Jag träffar ständigt ungdomar som av en eller annan anledning inte avslutat sina gymnasiestudier. En del av dem var skoltrötta, någon enstaka fick jobb i stället, en del var mobbade och klarade inte att gå dit, andra hade det för jobbigt hemma för att kunna hantera skolan. Den grupp som jag vill belysa idag är de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därför inte klarar av skolan.

Dessa ungdomar hamnar ofta väldigt snett eftersom skolan inta klarar av att ge dem det stöd de behöver för att klara av studierna. Oftast är de kloka ungdomar, men de fixar inte stora klasser, oklara instruktioner, flera bollar i luften, och mycket annat. Oftast är deras funktionsnedsättning som starkast i slutet av tonåren, alltså när man går i gymnasiet. I frustrationen tar de till olika sätt att hantera livet, droger, utagerande beteende, självskadebeteende och mycket annat.

Konsekvensen är inte sällan att de avbryter studierna, de hoppar av och ägnar sig åt annat än skolan. Efter ett par år ser vi att de landar i sig själv och inser att de behöver sina betyg för att få arbete, då finns det många sätt att ta igen sina studier. Folkhögskolor, distanskurser, anpassade program, precis det som de behövde när de var tonåringar. Men nu kostar det pengar att studera. De behöver låna från CSN för att kunna avsluta sina gymnasiestudier.

När ungdomen går i gymnasiet måste skolan bli bättre på att hjälpa dessa ungdomar. Det är inte rimligt att någons funktionsnedsättning gör att de inte kan klara skolan. Jag vet att det finns skolor som ger rätt hjälp och många ungdomar med dessa hinder som får rätt hjälp. Därför är det obegripligt att det ändå förekommer ungdomar som inte får tillräcklig hjälp. Det är inte rättvist.
Det måste vara skolans ansvar att ge dem stöd att kunna avsluta sina studier, att få hjälp och stöd att få en utbildning så att de kan få möjlighet att delta i samhället på samma villkor som sina kompisar. Kanske rädda dem från missbruk, kriminalitet och andra bekymmer.

Dessa ungdomar far illa för att vi som samhälle inte klarar av att hjälpa dem på rätt sätt. Det får mig att undra vad som hänt om de kunde ansöka om skadestånd på samma sätt som de fosterhemsbarn som farit illa i placeringen... Bara en tanke..

Så tar vi en sväng med bostadsfrågan igen...

Det här blogginlägget riskerar att bli en repris av tidigare inlägg, men jag tror att ämnet inte kan belysas för lite.

Jag jobbar med ungdomar som är under 25 år. Inte helt sällan kontaktar ungdomarna och vill flytta hemifrån. De tycker att de är gamla nog. "Nu när jag är 20 år kan jag ju inte bo hemma längre" eller "Nu när jag skaffat flickvän kan jag ju inte bo hemma längre" eller liknande meningar hör jag varje månad. Och visst är det bra om unga människor kan flytta till en egen lya och bli självständiga.
Men är det verkligen rimligt att kräva att socialtjänsten ska stå för hyran? Är det inte rimligare att bo kvar hemma, och koncentrera sig på att skaffa ett jobb och en inkomst innan man drar på sig en hyreskostnad? Enligt de riktlinjer som finns så är det inte okej att höja sin boendekostnad när man har försörjningsstöd (öka sitt bidragsberoende), och därmed blir det också svårt att motivera flytt hemifrån eftersom det i de allra flesta fall innebär en kostnadsökning. Det finns så klart särskilda fall som kräver en individuell bedömning och den bedömningen har vi möjlighet att göra även i dessa frågor.

Jag förstår inte riktigt var den här förväntan på att samhället kommer ifrån. Det måste någonstans ha blivit en missuppfattning att socialtjänsten har skyldighet att uppfylla alla mina rättigheter i alla situationer. När det i själva verket är socialtjänstens uppdrag att individen ska uppnå en skälig levnadsnivå. Inte mer. Det är skäligt att bo. Men kanske inte att bo hur bra som helst.

För det är fult!

Ett vanligt förekommande steg mot självförsörjning som mina sökande kan genomgå är praktik. Det kan vara praktik via Arbetsförmedlingen eller kommunen i syfte att arbetsträna, få nya referenser, få relevant arbetslivserfarenhet, träna svenska eller provjobba inför en faktisk anställning. Det finns många goda skäl till praktik varav "förvaring" eller "vuxendagis" som det pratas om ibland i samhällsdebatten inte kvalificerar sig.

Den senaste tiden har jag vid alldeles för många tillfällen varit med om att sökande som står nära arbetsmarknaden får praktik som provjobb inför en lovad anställning och därefter blir utnyttjade av arbetsgivaren.

Jag har varit med om arbetsgivare som lovar dyrt och heligt, både till mig, arbetsförmedlaren, arbetsmarknadskonsulenten och till den sökande att efter en månads provjobb blir det heltidsanställning. En månad blir sen förlängd till tre månader, tre månader förlängs till sex månader. Allt på grund av att arbetsgivaren är "osäker på den sökandes arbetsförmåga".

Under praktiktiden sliter den sökande hårt för att visa sig duglig och för att få det efterlängtade arbetet. Det händer att den sökande, i ren desperation, ställer upp och praktiserar mer än heltid för att visa sin kompetens. Det godkänns aldrig av Arbetsförmedling och socialtjänst och kommer därför sällan till vår kännedom så vi kan göra något åt det, förrän det är försent. Under tiden lever den sökande på existensminimum och arbetsgivaren betalar ingenting för gratis arbetskraft som är absolut duglig.

I slutändan har anställningen brunnit inne eller blivit tillfällig deltidsanställning.

I många fall fungerar kontakten med arbetsgivaren utmärkt, ovanstående exempel är trots allt undantag, men det är undantag som inte borde finnas alls. När de klumpar ihop sig som de gjort för mina sökande den senaste tiden så blir problemet tydligare och jag blir arg. Den sökande själv och "det sociala skyddsnätet" bestående av Arbetsförmedling och socialtjänst i det här fallen gör sin del av jobbet för att minska utanförskapet i samhället. Arbetsgivaren måste också göra sin del genom att hålla vad hen lovar och inte fuska till sig gratis arbetskraft och utnyttja den till max. För det är fult!

Förändringsarbete - varför gör han bara inte som jag säger?!?!

Inom socialt arbete pratar man mycket om förändringsarbete.

Förändringsarbete är det vi gör dagarna i ända. De människor vi har kontakt med är ofta väldigt olika varandra men har det gemensamt att de i sina liv just nu har någon form av socialt problem som ställer till det. På vår enhet är det sociala problemet/problemen av sådan art att det hindrar självförsörjning. Det kan vara så enkelt som att man är mitt emellan två jobb och inte har några marginaler i sin ekonomi. Det kan också vara mer besvärligt än så och kräva betydligt större insatser för att komma till rätta med.

Förändringsarbete handlar, naturligt nog, om att ändra på något; ett eget beteende eller andra omständigheter. Dessa förändringar är tänkta att som resultat ge bättre livsvillkor. Förhoppningsvis självförsörjning.

Det är rätt vanligt att förändringsprocessen inte går som på räls. Av olika skäl har vi människor ofta svårt att ändra på våra manér och byta gamla mot nya hjulspår. Känner du igen dig? Det gör jag!

Denna mänskliga förändringsobenägenhet kan reta gallfeber på en socialarbetare som kan tycka sig ha hittat bra lösningar på problemet i fråga och som inte sällan gjort åtskilliga försök att hjälpa till att verkställa dessa utan att det lyckas. Vad är det som är så svårt med att ändra sitt sätt att leva när självförsörjning hägrar, undrar vi ödmjukt och oförstående. Varför gör han bara inte som jag säger? Jag kommer ju bli tvungen att avslå ansökan, igen!

Vad är då nyckeln för att komma vidare? Finns så klart ingen som passar i alla låsta dörrar. Ett sätt som dock brukar generera förändring är att ändra på sig själv. Inte sällan går jag själv i gamla hjulspår och upprepar mig vilket resulterar i att även den jag försöker hjälpa får gå i gamla hjulspår och får svårt att ändra sig. Kort sagt, om det du gör inte fungerar - gör något annorlunda! När jag förändringsarbetar lite med mig själv i stället för med den jag försöker hjälpa, när jag ändrar något i min attityd, mitt sätt att prata och bemöta så får det också effekt på den jag vill hjälpa. Vilken effekt det blir kan man aldrig veta men det brukar öppna åtminstone en ny dörr!

Tycker du att det låter enkelt? Ibland är det enkelt. Det gäller bara att komma på det och sen lyckas förändra sig själv!

Barnfattigdomens varande och ickevarande

Igår visade uppdrag granskning ett reportage om barnfattigdom. Reportaget har väckt stor debatt i media idag och vi väljer att i det här skedet länka till olika artiklar i debatten.

Svenska Dagbladet publicerar ett antal artiklar idag. Scrolla ner på sidan i länken så hittar ni dem

Uppdrag granskning har en temasida efter gårdagens program.

Sveriges radio skriver om det hela.

På DN får Susanna Alakoski en syl i vädret.

Professor Tapio Salonen intervjuas av Aftonbladet.

Jag kan tänka mig att vi återkommer i ämnet om någon dag för ett lite mer åsiktstätt inlägg. Håll till godo med andras ord så länge!

Cigaretter

I fredags träffade jag några gamla vänner som inte är socialarbetare. Trots det kom vi in på att prata om försörjningsstöd, jag kan helt enkelt inte hejda mig!

En intressant vinkel som vi hamnade i var den om huruvida den sökande får göra vad han eller hon vill helt obegränsat med sin norm. Framförallt om det är rimligt att de ska kunna köpa cigaretter för den. Argumentet som kom fram var att det inte är rimligt att människor ska förstöra sin hälsa med hjälp av skattepengar.

Jag kan personligen tycka att det finns en viss poäng med det. Det är en aning stötande att en del av de som lever på det allra minsta som man kan i Sverige ändå anser sig ha råd att röka för flera hundra kronor i månaden.

Men jag har ändå fler "å andra sidan" i detta.

För det första får faktiskt alla som har försörjningsstöd själv prioritera sin norm som de vill. Det är en del i att ta ansvar och det är en del i att få förtroende. De får normen de är berättigade till och den ska räcka för allt de behöver den månaden. Om en person väljer att inte köpa kläder eller dagstidning eller lägga pengar på fritidsaktiviteter och i stället vill använda pengarna till cigaretter är det väl den personens ensak.

För det andra är det svårt att kontrollera, det enda sättet är att begära in kvitton på alla utgifter som alla sökande har och bara godkänna de utgifter som samhället anser vara bra. Det skulle dels vara väldigt tidskrävande och kosta betydligt mer i arbetstid än vad det skulle spara, dels skulle man också få fundera på vad annat som skulle begränsas. De som lägger pengar på TV-spel? En flaska vin? Läsk? Chips? Höga mobilräkningar?

För det tredje är detta människor som av en eller annan anledning inte får ihop sin ekonomi, oftast under en kortare period, men även ibland långvarigare. I och med ansökan om försörjningsstöd begränsas friheten ganska mycket och jag anser inte att det är rimligt att de ska bli skärskådade in i minsta detalj.

Det finns säkert ett för det fjärde också, men just nu är jag nog nöjd med dessa tre vinklar på debatten. Tycker ni något? Kommentera!

"Din jäkla åsna!"

En av baksidorna med vårt jobb är de hot som förekommer emellanåt. Under hösten har vi på vårt jobb haft en allvarlig hotsituation som medförde stora diskussioner kring säkerhet och mycket känslor av otrygghet.Så stora och omfattande hot skakar naturligtvis om och är obehagliga. Det tar lite tid, men sen lägger sig lugnet över kontoret igen. Om än kanske med något större vaksamhet.

Som väl är sker dessa grövre hot inte speciellt ofta på vårt socialkontor. Det händer dock med jämna mellanrum att vi tar emot hot som inte resulterar i stora säkerhetsåtgärder men som kan vara nog så obehagliga ändå. Det vanligaste tror jag är "Om jag inte får pengar till det eller det så är det ditt fel om jag rånar/stjäl/misshandlar." Det händer nog någon gång varje vecka att någon av kollegorna får höra den typen av hot. Jag tycker att det är svårt att hantera. Ska jag bara låta det passera och se det som ett uttryck för frustration? Eller ska jag bemöta det på ett eller annat sätt? Kanske beror det på vilken klient det är, hur bra jag känner honom eller henne och hur situationen i övrigt ser ut?

En annan diskussion som kan föras är om alla hot oavsett grad ska anmälas. På ett sätt kan jag tycka att det är en tydlig markering, precis som att alla bidragsbrott anmäls så borde alla hot anmälas. För det är faktiskt inte okej att hota andra människor i det här landet. Det är inte okej oavsett hur sjuk eller förvirrad eller frustrerad man är. Hotdiskussionen är ett återkommande dilemma som på sätt och vis blir symtomatiskt för en socialarbetare med myndighetsutövning. Vi arbetar alla för att hjälpa människor i svår kris och vi vill följa lag och ordning. Vi vill att samhället skall vara så rättvist som möjligt och vi vill inte göra någon annan människa illa. Samtidigt möter vi ideligen människor som av olika anledningar har svårt att förstå det.

Jag förstår absolut att min goda vilja som socialarbetare och grunden för mina beslut kan vara svåra att greppa när man som sökande är mitt uppe i en egen livskris. Från socialarbetarens perspektiv är det ändå slitsamt att så ofta kämpa i motvind och lägga energi på att försöka vinna över den misstroende och sårade människan på min sida, trots att jag från början är på min sökandes sida. Det är absolut en del av vårt arbete och vi är ganska bra på att hantera det, men jag tror att det är ett av skälen till att inte alla socialarbetare trivs som myndighetsutövare. Man är inte enbart "the good cop" utan ofta också fienden. Det passar inte alla.

Fattiga barn

Rädda barnen har åter kommit med sin årliga rapport om barnfattigdom. Den publicerades i veckan som gått och visar tack och lov inte på en ökning av barnfattigdomen, dessvärre inte heller på en minskning. Men skillnaderna mellan var i landet man bor och vilken bakgrund man har består.

Läs pressmeddelandet och rapporten här.

Var går gränsen för arbetet med jämställdhet?

Låt oss presentera:
Dagens gästbloggare - en socionomstudent som arbetar extra med försörjningsstöd.

Som sista projekt innan socionomexamen ska jag med två kursare komma med några interventioner för att lösa ett socialt problem. Inom arbetet med försörjningsstöd har jag uppmärksammat att många kvinnor går hemma under lång tid då de tar ut föräldradagar. Familjer där flera barn föds tätt eller familjer som kommer som flyktingar till Sverige med tre, fyra barn har många föräldradagar som de måste ta ut för att rätt till försörjningsstöd ska föreligga. När ofta endast den ena föräldern tar ut alla dagarna (utom de 60 dagar som är reserverade för den ena föräldern) kommer detta innebära att denne fråntas möjligheter att få stöd och hjälp till självförsörjning genom diverse arbetsmarknadsåtgärder eller studier för kompetenshöjning, som svenska för invandrare.

Kanske är detta något som kvinnan, som det i de flesta fall handlar om, tycker är tryggt, skönt och bra eller ser hon detta som en fälla? Oavsett hur har forskning påvisat svårigheter att återgå till arbete efter att ha varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.

I arbetet med försörjningsstöd ska socialsekreterare arbeta för att frigöra samt utveckla den enskildes ”egna resurser så att bistånd inte utformas så att det blir passivitet och leder till bidragsberoende. Frihet och självbestämmande ska vara vägledande och innebär att den enskilde bestämmer om denne vill ta emot erbjudanden om viss social tjänst. Detta betyder dock inte att socialnämnden ska vara kravlös. Ett krav är att den enskilde efter bästa förmåga ska bidra till sin försörjning”, enligt RÅ 2009 ref 103.

Sedan 1 januari 2012 finns jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan de föräldrar få som delar sina föräldradagar lika, desto mer lika ju mer pengar dock maximalt 13 500 kr/barn. Utifrån kanske både lagmässiga och moraliska skäl kan det vara svårt att ställa krav på familjer att dela föräldradagarna jämnt för att på så vis vara berättigad denna inkomst, främst utifrån självbestämmanderätten. Interventionen kan istället bestå utav att uppmuntra till att dela föräldradagarna för att på så vis få denna inkomst. Inkomsten kommer dock att dras av från försörjningsstödet och denna ekonomiska morot kommer därför inte till nytta för de föräldrar som är några tusenlappar ifrån självförsörjning.

Men var går gränsen för självbestämmande? Var går gränsen för att en socialsekreterare ska kunna arbeta för jämställdhet föräldrarna emellan som kan leda till att båda i paret når självförsörjning istället för enbart den ena?

Utifrån ett barnperspektiv skulle det vara av stor nytta både att ha nära kontakt med båda sina föräldrar, men också av att båda föräldrarna har kommit väl in i samhället och kan det svenska språket. Det gynnar även läxläsningen. Utifrån ett genusperspektiv är det viktigt att båda föräldrarna kan känna sig självständiga och inte vara helt beroende av den andre.

Ett av våra förslag är att denna ekonomiska morot, som ju jämställdhetsbonusen är, skulle komma även föräldrar som uppbär försörjningsstöd till nytta. Detta genom att t ex behålla 50% av jämställdhetsbonusen som skulle bli runt 1500 kr/månad när den förälder som tagit ut minst tar ut en månads föräldradagar. För att detta skulle ske måste ett beslut fattas i socialnämnden om att detta arbetssätt är godkänt. Om inte detta skulle ske vore det ändå bra att just börja uppmuntra föräldrar att dela sin föräldraledighet. Det har visat sig att många pappor inte ens vet att de får lov att ta ut mer än 60 dagars ledighet, då de tror att resterande dagar tillhör mamman.

En upplysning om ett jämnt uttags fördelar vore därför av många anledningar till stor nytta.

Riksnormen 2013

Låt oss presentera....

... Riksnormen 2013!

Du hittar den på Socialstyrelsens hemsida.

Ni som kan riksnormen för 2012 utantill ser lätt att normen höjts med hela 40 kr, vilket motsvarar 1% ökning. Bra eller dåligt? Diskutera gärna i kommentarsfältet.