Va! Har du aldrig solat i Thailand, skidat i Alperna eller weekendat i London?

Har ni funderat på hur många annonser på Aftonbladets hemsida som handlar om utlandsresor? Vi räknade till tio stycken. Samtidigt kan man läsa i Svenska Dagbladet att Skolverket utarbetar nya riktlinjer för ledighet under terminerna. 

Anledningen till att Skolverket behöver utarbeta nya riktlinjer är att allt fler föräldrar väljer att ta med sig sina barn på utlandsresor under terminerna istället för under skolloven. Antagligen för att många resebolag lockar med billigare priser då.

På grund av detta ideliga resande förlorar barnen undervisning trots att vi har skolplikt de första nio skolåren i Sverige. Det tycker Skolverket är ett bekymmer och försöker därför hjälpa rektorerna att hantera det hela med tydligare vägledning.

Att resa utomlands varje år verkar numera vara normen när man bor i Sverige. Inte bara under semestertid utan lite när som helst under året. Var och varannan svensk har solat i Thailand, skidat i Alperna och weekendat i London. Varje år! Om man inte renoverar kök så är det resor pengarna går till.

Den normen har dock inte alla familjer så lätt att leva upp till. I Sverige lever fortfarande invånare med låga löner som måste vända på kronorna om de ska räcka till en semesterresa. Här bor också familjer  som inte har tillräckliga egna inkomster för att klara sig själva och därmed är hänvisade till kommunen för att söka försörjningsstöd. Är man tvungen till det så är man också mycket begränsad i sin handlingsfrihet.

För att ha rätt till försörjningsstöd krävs att man vistas i den kommun där man är skriven och söker försörjningsstöd. Dessutom beviljas inte bistånd till utlandsresor. Inte heller är det säkert att man över huvudtaget får bistånd till mat och hyra om man väljer att resa utomlands. Anledningen är att den enskilde, som kan arbeta, har en skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande och ska kunna ta ett arbete imorgon om ett sådant erbjuds. Då kan man inte befinna sig på resande fot. Inte heller kan man ta semester från sitt arbetssökande. Semester är lagstadgad ledighet från avlönat arbete. Har man inget arbete kan man inte ta semester. Semester är ingen mänsklig rättighet. Detta är ett vanligt missförstånd som vi stöter på och måste förklara för barnfamiljer och övriga som hade önskat sig en paus från vardagen.

Vad gör då denna resehysteri med alla dem som inte har råd att resa någonstans? Vad händer med barnen som aldrig kan berätta om resor efter sommarlovet? Vad gör det för självkänslan att aldrig kunna  vara en del av semesterbeskrivningarna? Ganska mycket faktiskt. Det är därför mycket relevant att diskutera relativ fattigdom i Sverige istället för absolut fattigdom. För den är i allra högsta grad en verklighet för många.

Svenska Dagbladets artikel kan du läsa här.
Här kan du läsa mer om relativ och absolut fattigdom. 

Lite mer om riksnormen

Har vi skrivit något om vad riksnormen är för något tidigare?
Kanske något litet. Här kommer litet mer.

Riksnormen är baserad på konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör. Resultatet av studierna återspeglar vad det kostar att uppnå det som kallas skälig levnadsnivå i Sverige, alltså varken en miniminivå eller en lyxnivå av konsumtion utan en nivå som ska motsvara ungefär vad låginkomsttagare har råd med och kan prioritera.

Riksnormen är uträknad per månad och för en ensamstående utan barn ligger den på 3 840 kr år 2012. År 2011 låg den på 3 720 kr. Med den inkomsten varje månad förväntas hela årets kostnader för de produkter som bör finnas i ett hushåll för att man ska kunna klara av vardagen på ett tillfredsställande vis vara täckta. Exempel på vilka utgifter vi talar om här är mat, schampo, kläder och skor, toalettpapper, böcker, dammsugarpåsar, plåster, glödlampor, biobesök och simhallsbesök. Det kräver tämligen nogsam planering av hushållskassan eftersom det inte finns någon egentlig marginal att tala om.

Det är alltså riksnormen som är grunden för hur mycket pengar man får om man söker ekonomiskt bistånd och den regleras av 4 kap 3 § 1 punkten i Socialtjänstlagen. Det är regeringen som varje år fastställer riksnormen genom en ändring i Socialtjänstförordningen.

Ojojoj, tänker du nu, 3 840 kr täcker ju inte ens min hyra! Det stämmer. Kostnad för hyra och el är inte inräknat i riksnormen. De utgifterna ingår i vad som kallas skäliga kostnader utanför riksnormen och regleras av 4 kap 3 § 2 punkten i Socialtjänstlagen. Försörjningsstöd kan alltså beviljas även för utgifter som hyra och el och hemförsäkring, medlemskap i a-kassa och resekostnad till och från arbete.

Sen finns det en tredje grupp utgifter som också kan beviljas. Det handlar om Livsföring i övrigt och ingår inte i riksnormen för de klassas inte som lika frekvent återkommande och eftersom försörjningsstöd är tänkt att vara en tillfällig ekonomisk lösning är det inte säkert att alla som beviljas försörjningsstöd har behov av dessa utgifter. Till livsföring i övrigt hör utgifter som hälso- & sjukvård, tandvård, glasögon, hemutrustning, flyttkostnader, spädbarnsutrustning, avgifter för kommunal service och umgängesresor.

Pengar utbetalas aldrig utan utredning. Utgifterna i både gruppen skäliga kostnader utanför riksnormen och livsföring i övrigt utreds i varje enskilt fall och det kan se lite olika ut från kommun till kommun hur behovet tillgodoses. Men grundförutsättningen är följande; Om den månatliga beräkningen av den enskildes ekonomi visar att han eller hon saknar tillräckliga inkomster för att bekosta de utgifter som redogjorts för ovan, och själv har gjort vad han eller hon kan för att försörja sig så föreligger rätt även till dessa kostnader.

Nu får det vara bra för idag. Om ni har frågor på detta, eller invändningar eller tillägg, hör av er! Rätt ska vara rätt.

Ni kan läsa Socialtjänstförordningen här.
Mer om riksnormen här.

"Snart gör vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!"

I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.

I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.

Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!

Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.

Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.

Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?

Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.

Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.

Är choklad en muta?

I juletider ställs många av oss inom socialtjänsten, och även inom hälso- och sjukvården, inför utmaningen att hantera gåvor som av olika anledningar överräcks till oss av våra sökande. Mig händer det några gånger per år att någon av mina sökande vill träffa mig endast för att lämna över en liten gåva som tack för hjälp och stöd och ibland bara av artighet. Detta är ett dilemma eftersom personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård inte får ta emot gåvor hur som helst då det skulle kunna klassas som mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken (BrB). Den som överlämnar gåvan kan dömas för bestickning enligt 17 kap. 7 § BrB.

"Det är väl inte så svårt, säg bara nej tack" tänker du nu kära läsare, men så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en stor risk att vi sårar den som vill ge. Vi kan uppfattas som att vi inte tycker gåvan är fin nog. Vi kan uppfattas som känslokalla när den som ger (och känner stor tacksamhet och uppfattar vår relation som ömsesidig och öppenhjärtig) inte får göra något för att återgälda den service vi förmedlat. Vi kan uppfattas som översittare. För många människor är den lilla gåvan en fråga om kulturella beteenden som och har inte någonting med mutor att göra. Det är inget ovanligt att överräcka en liten gåva till sin läkare, sin banktjänsteman, sin frisör, sin socialsekreterare, sina barns lärare etc. Ett bekymmer är att ibland har det faktiskt med tjänster och gentjänster att göra och då är vi ute på djupt vatten.

Ett annat bekymmer är att det faktiskt känns fint att då och då få så uttalad bekräftelse på att jag gjort ett bra jobb, för vi lägger trots allt ner mycket både energi och engagemang i de individer och familjer vi möter. Och det är just denna lilla värme i socialarbetarhjärtat som gåvan producerar som i sin tur kan lägga grunden för eventuell särbehandling och det är precis det som ska undvikas. Vi i personalen ska ge alla sökande samma omtanke och respekt, oavsett gåvor, och bör därför avstå från alla gåvor enligt Socialstyrelsen.

När situationen uppstår i ett direkt möte försöker jag alltid förklara för den sökande att den allra bästa gåvan är att kämpa och anstränga sig för att komma vidare och bli självförsörjande och när det jag kan hjälpa till med faktiskt gör skillnad så att den sökande får möjlighet att hjälpa sig själv. Därmed inte sagt att jag aldrig njutit av goda hembakta kakor och blivit glad för små hyacinter som kommit till mig i posten i juletid.

För det är heller inte så enkelt att vi alltid måste säga nej. Enklare gåvor "utan egentligt ekonomiskt värde" i form av blommor, frukt och choklad överlämnas ofta till både sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten och inte minst i samband med avslutande av en kontakten, som ett tack. Detta kan accepteras om gåvan inte bedöms som otillbörlig och kan påverka mina bedömningar i mitt arbete. Den bedömningen måste göras i varje enskilt fall.

Det är svårt och principen är fortfarande att alla gåvor bör avböjas. Inte bara för att minska risken för felaktiga och orättvisa bedömningar utan även för att förtroendet för våra myndigheter ska bibehållas. Det får inte förekomma misstankar om att rätten till bistånd eller vård är avhängigt eller kopplad till någon form av ersättning till handläggaren som fattar beslutet eller utövar vården.

I mitt arbete tycker jag att problematiken har ytterligare en nivå. Jag arbetar med Sveriges fattigaste människor som knappt har pengar till mat och hyra. Uttrycket "utan egentligt ekonomiskt värde" gäller inte riktigt för mina sökande. Allt har ett ekonomiskt värde. Skall de då lägga sina pengar på en present till mig? Det tycker jag inte. Jag tycker därför att gåvor till oss, om möjligt, är ännu känsligare än gåvor inom andra områden i socialtjänst och sjukvård. Bekymret med detta är att möjligheten att få ge en gåva kan bidra till känslan av samhörighet och normalitet, även om resultatet blir att det blir indrag på någon annan utgift.

Så för att svara på frågan i rubriken, nja, det beror på.

Gomorron Sverige! Dags att vakna!

I morse på svt 1 kunde man till sin frukost få en tugga klokskap från 14:årige Dusan i Malmö som är trött på våldet och höjer sin röst ihop med RGRA och Behrang Miri. De lyfte vikten av att inte se den senaste tidens våldsökning i Malmö som en fråga om etnicitet utan som en fråga om socioekonomiskt utanförskap och vad det kan göra med barn och unga att befinna sig i sådant.

I ett land där inkomstskillnaderna ökat de senaste åren och där allt fler får det allt bättre men där en grupp inte hänger med utan fastnar på en inkomstnivå långt under genomsnittet är det inte konstigt att en del av individerna i den gruppen ser sig om efter tillhörighet någon annanstans där det möjligen också kan erbjudas bättre ekonomiska förutsättningar, även om det innebär en del risker. Det är långt ifrån rätt och det är verkligen inte acceptabelt men det är heller inte helt svårt att förstå.

Lyssna på Dusan som istället för att hänga på gatan nu lägger sin energi på att spela musik och kämpa för romers rättigheter. Förhoppningsvis är Dusan långt ifrån ensam där ute och förhoppningsvis får han med sig fler när han visar alternativa vägar för jämnåriga på villovägar. Av detta klipp blir jag hoppfull!

Fortsatt trevlig Trettondagsafton!

Fattigare och fattigare

Häromdagen publicerades det en artikel i DN om att inkomstklyftorna ökar. Artikeln stämmer bra överens med den forskning som görs i ämnet. De 10 fattigaste procenten blir allt fattigare och de rikaste blir allt rikare. Alla inkomstgrupper utom de 10 fattigaste procenten har ökat sin disponibla inkomst, vilket innebär att de allra flesta svenskar faktiskt får det bättre.

Frågan är om vi inte kan vara nöjda med det? Man kanske inte kan räkna med att alla når framgång, att alla har jobb, eller att alla kan bli rikare och rikare? Är inte 90 % ändå en ganska bra siffra?
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi som har ökat våra inkomster kan vara nöjda med att vi själva får det bättre. Välfärden ska vara till för alla. Jag vill att Sverige ska vara ett land där barn kan växa upp i trygga miljöer, där föräldrar ska kunna ge sina barn en skälig levnadsnivå. Även de som har det allra sämst ska kunna få ta del av att den svenska ekonomin är relativt god. I stället är det på deras bekostnad som vi andra får det bättre. De fattigaste blir fattigare. De har inte råd med samma standard som de hade för fem eller tio år sedan. Det är upprörande!

Bättre för barnfamiljer

Nu är den äntligen här! Det vi alla har väntat på... Riksnormen 2012!!!

I år har regeringen valt att höja normen för barnfamiljer med äldre barn och ungdomar mer än vad som är motiverat av inflationen. Det är glädjande för att regeringen valt att satsa på dessa familjer. Det visar att debatten i media om barnfattigdom under 2011 har gjort någon nytta. Kanske kan den nya normen göra utanförskapet något mindre.


Meddelandebladet verkar inte vara klar ännu men Socialstyrelsens artikel hittar du om du klickar på länken. Regeringens pressmeddelande finns här.



Regeringen har under december månad varit väldigt aktiva, de har nämligen också fattat beslut om att höja bostadsbidraget för barnfamiljer och för unga personer utan barn. Detta är också glädjande. Det innebär att en del personer och familjer som bara precis är självförsörjande får aningen större marginaler, det kan också innebära ett några av dem som inte är självförsörjande, men bara ligger precis under normen kanske kan komma över normen och bli självförsörjande.

Lite mer om detta finns på Försäkringskassans hemsida.

Mellandagsshopping och bio-premiärer

Nu är det bara ett par dagar kvar till julafton. Har julefriden infunnit sig hos dig? Är julklapparna inslagna, ingredienserna till matlagningen inhandlade? Har du tagit in granen och hängt upp julstjärnan och satt nejlikor i apelsinerna? Har du lyckats undgå att dras med i masshysterin kring konsumtion som media och handel förefaller samarbeta kring?

Jag har en lön från ett heltidsarbete och jag har inte en stor familj men det är ändå dyrt för mig att planera julen och att få pengarna att räcka till det jag vill för att få en riktig jul. Jag har turen att bli bjuden på julbord av släktingar på julafton och vi köper inte julklappar för tusentals kronor. Ändå krävs det att jag vänder på slantarna och jag har fått snylta på mina besparingar. Antagligen hade jag inte behövt lägga så mycket pengar på julfirandet som jag gör idag. Jag misstänker att jag, liksom många andra, av någon anledning inbillar mig att julen inte blir en riktig jul "om inte det ena och om inte det andra". Det ska vara överflöd av mat och klappar och godis och mellandagsshoppning och bio-premiärer. Men kanske håller pendeln på att svänga och fokus skifta.

I år har det pratats mycket om meningsfulla julklappar. Det görs reklam för att skänka pengar till barn i andra fattiga länder. Under den tiden jag skriver detta inlägg passerar ett antal inslag på TV-skärmen. Så även välgörenhet och solidaritet utnyttjas i media och pressar på vårt samvete om vad vi borde i juletid. Men tanken är fin och jag tycker om att både ge och få sådana gåvor.

Det pratas inte lika mycket om de som är fattiga i Sverige, fast de har blivit fler enligt diverse nyhetsrapportering den senaste tiden. Det har sin förklaring. I Sverige har vi vårt trygghetssystem. Människor behöver inte gå hungriga på julen i Sverige. Vår fattigdom är inte absolut, den är relativ. Det är i jämförelse med vänner, grannar och skolkamrater som svenskar upplever sig som fattiga. Därför tänker jag på de barnfamiljer jag träffar i arbetet som knappt har pengar nog att klara sig de månader då det inte är jul. De har inga besparingar att snylta på och de har knappt någon marginal att lägga undan en slant månaderna innan för att spendera på julhelgen. Jag tänker också på de ensamma människor som inte heller blir bjudna till familj och vänner på julen. Både ensamheten och fattigdomen är en verklighet för många i Sverige idag.

Med ett par dagar till jul så får ni kära läsare denna lilla tankeställare i julklapp. Njut av er tillvaro och allt det fina ni har, både det lilla och det stora. Ge gärna mycket fint till dem ni älskar och tycker om, men tänk på att det inte nödvändigtvis är värt mer för att det kostar mer.

God Jul!

Utmanande möten

Vissa dagar är tunga som socialsekreterare på försörjningsstödsenheten. Vissa dagar blir det knappt någon utredning av rätt till försörjningsstöd över huvudtaget. En sådan dag var det idag. Hela dagen har istället ägnats åt att prata med människor som av olika anledningar inte mår bra och därför inte heller klarar av att göra sitt bästa eller bete sig enligt våra vanliga sociala koder.

Många olika människor med många olika sorters bekymmer söker vår hjälp. Ibland, ofta, kan vi inte göra det som önskas av oss. Det ställs höga krav och vi har höga förväntningar på oss att göra saker som ibland står långt utanför vår makt.

Att träffa trasiga och ledsna människor som gråter hejdlöst eller skriker fula ord och anklagelser och (o)medvetet använder sig av en eller annan försvarsmekanism för att hantera allt det jobbiga tar på krafterna. Särskilt när målet för mig är att som professionell försöka göra någon skillnad för individen i deras ekonomiska situation.

Idag har jag träffat tre sorters utmanande och inte helt ovanliga "typer" vi försöker hjälpa; Den sköra kvinnan som skakar och gråter och inte kan sluta älta det förfärliga som hänt henne för läääänge sedan. Den förnekande mannen som inte för allt i världen begriper varför han aldrig blir anställd, trots väldigt detaljerad återföring från arbetsgivarna av var bristerna ligger. Istället lägger han ansvaret på arbetsgivarna som inte är bra nog för honom. Sist men inte minst den mycket otrevlige och hotfulle mannen som tror mer på höga röster, stora gester och andra alternativa metoder för att få det han för tillfället anser att socialtjänsten ska hjälpa honom med, naturligtvis utan motprestation. Lyckligtvis är hans sort mycket ovanlig.

Dessa tre är alla svåra utmaningar i arbetet. Hur ska vi bemöta dessa individer? Hur kan vi vända och vrida på våra samtalsverktyg så att de blir meningsfulla att använda? Vad exakt kan jag göra som kommer att göra skillnad för dessa individer?

Vi människor blir ofta extrema i kris och när vi tvingas blotta våra svaga sidor och tillkortakommanden. Det har både psykiska, strukturella och sociala förklaringar. Ett sådant tillfälle av kris kan vara när vi är tvingade att söka hjälp av socialtjänsten. Det får vi aldrig glömma. Självklart ska vi professionella vara noga med att dra en gräns när beteenden blir oacceptabla. Självklart ska vi inte heller göra bedömningar som inte är överensstämmande med gällande lagstiftning för att individer är hotfulla eller jätteledsna.

Jag tror dock att om vi i det dagliga mötet inte orkar, eller klarar av, att skilja på individ och handling utan tenderar att hamna i förklaringsmodeller som är grupperande och beskyllande och cyniska om dem vi får betalt för att försöka hjälpa. Då är vi ute på hal is och kanske är det dags att se sig om efter ett annat jobb. Det tror jag av två skäl. Både för att undvika att hamna i en situation där vi gör ett sämre jobb och för att undvika att hamna i en situation där vi sliter på vårt eget välbefinnande och tilltro till våra medmänniskor.

Det var dagens tänkvärdhet. Nu ska jag samla kraft och styrka till morgondagens utmaningar!

Kontrollkontrollera

Emellanåt kan man läsa i olika tidningar om personer som har sökt försörjningsstöd och som är upprörda över hur det går till. De kan vara upprörda på olika saker, otillgänglighet, bemötande, krav, regler, normbelopp och mycket annat. En del sådan kritik kan säkert vara befogad. Det som allt som oftast också lyfts fram är att den som söker försörjningsstöd behöver redovisa en hel del handlingar och papper. Syftet bakom det tänkte jag fördjupa mig i under några rader här nedan

För det första så är socialtjänsten enligt lag ålagd att utreda rätten till ekonomiskt bistånd i varje ärende. För att kunna utreda denna rätt behöver det inkomma handlingar som styrker huruvida det saknas inkomster och tillgångar som tillförsäkrar personen en skälig levnadsnivå (alltså den nivån som Socialstyrelsen har bestämt är skälig), och det behöver inkomma handlingar som styrker att den enskilde gör vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Därför begärs det in kontoutdrag, deklarationer, hyreskontrakt, vissa räkningar, handlingsplaner från Arbetsförmedlingen och liknande.

För det andra hanterar socialtjänsten skattepengar, alltså de pengar som vi tillsammans betalar in för att de ska gå till den gemensamma välfärden. För att skattebetalarna ska kunna känna sig trygga med att pengarna går till det som är tänkt behöver det göras kontroller av arbetet. Därför kontrolleras de som söker försörjningsstöd på det sätt som beskrevs ovan. Men även de anställda kontrolleras av revisorer, av politiker och genom datasystemen och säkert på en bunt andra sätt som jag inte kan komma på just nu.

För det tredje görs det kontroller för att socialbidragssystemet ska nyttjas så rättvist som möjligt. I ett scenario där inga handlingar begärs in skulle handläggarna få gissa vem som är berättigad och inte, och då skulle många som inte är berättigade till försörjningsstöd kunna få det, och många som är berättigade skulle nekas bistånd. Helt beroende på den enskilde handläggarens humör eller goda vilja. Inte så rättssäkert!